Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Gott nytt 2020!

Sitter och tänker på det året som gått. Det är rätt så mycket som har hänt under detta år och 

Jag startade året med en resa till England där jag hälsade på en barndomsvän. I februari bestämde jag mig för att flytta hem till min lägenhet igen efter att ha bott hemma hos mina föräldrar under en väldigt lång period. Bor inte där till 100% än men är där allt oftare och det känns bättre och bättre att vara där. Jag kan till och med längta hem dit när jag inte är där. Jag fyller 30 och får bla en fallskärmshoppning i present, själva hoppet gjorde jag under sommaren och är en av de bästa grejer jag någonsin har gjort.

Jag fick litet bakslag i vikten i början av året, fick då träffa en dietist som tillsammans med mig la upp ett "kostschema" som faktiskt känns helt okej och som också har fungerat bra. 

Under sommaren startar en neuropsykiatrisk utredning och det blir konstaterat att jag även har ADHD något som för mig inte var någon större överraskning. Men det kändes ändå skönt eftersom detta förklarar en hel del om mig och varför saker och ting är som de är. I och med den fastställda diagnosen fick jag även under hösten möjligheten att börja i en ADHD-grupp vilket har varit mycket givande.

I slutet av augusti tar jag mina sista theralen droppar och jag beslutar mig även för att hålla mig borta från självskada. Det har varit tufft och inte alltid så självklart att inte ta till rakbladet, men jag ha hela tiden påmint mig själv om att ingenting blir bättre av att självskada utan tvärtom.


Det har som sagt hänt en hel del synliga saker för mig detta år men det viktigaste som hänt syns inte så mycket utåt utan är mer kopplat till mitt inre. Jag har jobbat mycket med mig själv och jag förnekar inte längre min ångest eller mina diagnoser (ätstörning, borderline, ADHD etc) utan jag har istället accepterat och blivit "vän" med dem. Jag ser dem inte längre bara som något negativt eller som sjukdom, de är delar av min personlighet och jag försöker hitta styrkorna i dem. Ibland slår demonerna hårt mot mig och jag kan ibland känna att jag inte orkar mer, men det är okej att inte alltid orka för sen kommer den där styrkan och jag reser mig igen.


Jag är inte den som brukar avge något nyårslöfte men i år tänker jag göra det. Förutom att jag tänker fortsätta att kämpa på som jag redan gjort så lovar jag även mig själv att bli mer nyfiken på livet. Jag ska försöka ta vara på det och leva livet fullt ut, våga ta de chanser jag får och vara tacksam för det jag har. Det kommer komma svackor och det är okej ingen kan vara på topp jämnt. 

Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni alla kommer få ett bra 2020. Glöm inte att vara rädda om er!



God Jul

I morgon är det julafton och jag hoppas av hela mitt hjärta att alla ni fina läsare får en lugn och fin jul med dem ni håller av.
Tänk på att ett vänligt leende och en varm kram många gånger är så mycket bättre och finare än de klappar som ligger under granen. 
Så dela med er av er kärlek till nära och kära men också till dem ni möter. Å glöm inte bort att ge er själva kärlek, för det är ni värda  <3 
GOD JUL ALLA FINA!





Att vara moster

För 9 år sedan blev jag moster åt William som föddes i November 2010, ett på många sett efterlängtat barn. 

William är uppvuxen med en moster som åkt in och ut på psyket. En moster som inte har mått så bra och många gånger varit väldigt frånvarande trots närvaron. Han har lärt sig att jag kan vara väldigt ledsen och vara fylld med ångest som ibland gör att jag inte kan hantera den. Han har sett mig sitta gråtandes i hans mammas knä, han har sett mig i rullstol och han har sett mig på gränsen mellan liv och död. Min ångest, mina matproblem, depressioner, känslighet, tankar etc. känner han igen som "Ninnis hjärnspöken" och dessa har han ända sedan han varit liten försökt ta bort med hjälp av varma kramar och klappar på huvudet.

Han har varit så liten men ändå så stor i sin tanke och förståelse. Jag har många gånger haft och har dåligt samvete för vad han har fått gå igenom och för att jag inte kunnat vara den moster som jag har velat vara.. 

I fredags hämtade jag William från skolan och vi åkte hem till mig för att ha kvalitetstid bara han och jag. Vi bakade pepparkakor, kollade film, pysslade, åkte och köpte julklappar och bara myste han och jag. Innan vi skulle åka hem till honom på lördagskvällen hoppade han upp i min famn och sa att han hade haft jätte mysigt och att han älskade mig. Glädjen jag kände i hjärtat då gjorde nästan ont. Äntligen har jag  uppnått mitt mål i att vara den där närvarande mostern som jag alltid velat vara men inte alltid kunnat och orkat. Jag är så glad att William vill vara med mig och att han är en del av mitt liv. Jag är glad åt den bra relation vi har och jag hoppas så att vår relation kommer att bestå. Att han alltid kommer att veta att jag alltid finns där för honom vad som än händer.



Högvatten

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag försöker se min ångest som en våg som kommer och går. Nu är det så att just nu så kommer och går inte vågorna utan nu har jag hamnat i någon form av högvatten och jag får kämpa hårt för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag vet inte var ångesten kommer ifrån eller varför den är så stark just nu men den finns där och det gör mig så ledsen och faktiskt lite rädd. Jag vet att ångesten inte är farlig i sig så det är inte det jag är rädd för, men jag är rädd för att den ska hålla i sig längre än vad jag orkar kämpa. Saker och ting har ju börjat flyta på rätt så bra och jag vill inte falla igen och behöva börja klättra upp på nytt igen. Jag är rädd för att jag inte ska orka med den här svackan jag är i just nu.

I går var det så nära att jag tänkte skada mig själv men jag var tillräckligt stark för att stå emot. Istället för att skära satte jag mig ner på golvet med min älskade hund och grät en skvätt, ett val som jag är stolt över.



Sjuk men inte sjuk

Jag hade en period då jag tänkte på ordet FRISK! Jag hade en tanke och dröm om att en dag få bli helt frisk och normal... Men vad är egentligen frisk och normal?
I dag ser jag ingen av mina diagnoser som någon direkt sjukdom utan de är en del av min personlighet. Visst kan jag hålla med om att jag har vissa psyko funktionella avvikelser som ställer till det för mig i min vardag, och visst jag har mycket ångest och jag känner väldigt mycket men vill ändå inte kalla det för en sjukdom. Diagnoserna ser jag inte som något negativt utan mer som en förklaring till varför jag mår som jag gör och varför jag ibland agerar lite annorlunda än vad andra utan dessa diagnoser gör. 
Med detta sagt tror inte jag att jag kan bli frisk, för jag är ju inte sjuk som i ordet SJUK, jag har bara en väldigt känslig och impulsiv personlighet som kräver lite mer eftertanke och omsorg. Däremot kan jag lära mig att leva med mina diagnoser, hitta strategier för att få vardagen att fungera bättre.
Det finns ingen medicin som kan bota mig helt, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag hade velat ha en sådan medicin, för vem hade jag blivit då? Men visst finns det mediciner som kan lindra min ångest och ta död på en del känslor som blir för övermäktiga för mig och det har varit till en bra hjälp många gånger och är väl fortfarande det även om jag helst hade sett att jag klarade mig utan dem. 
Med eller utan medicin så tror jag som sagt var att det viktigaste är att man fortsätter att lära sig mer om sig själv och försöker hitta sina egna vägar att gå för att orka med och klara av det liv som är runt omkring oss. 
Å detta gäller egentligen alla, oavsett om man har en diagnos eller inte.