Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Som en våg

I dag har min ångest och ledsenhet kommit och gått hela dagen.

Jag vaknade och mådde rätt så bra för att sedan känna mig väldigt tom, ledsen och på det följde även ångest. Sen blev det bättre ett litet tag för att sedan bli sämre igen för att sedan bli bra ännu en gång.

Jag skulle vilja beskriva känslan som en våg som sveper in över land, där vågen är ångest och land är jag. Vågen kommer och går med olika intensitet och det är inget som man kan göra åt saken annat än att låta den komma och gå. Å det är väl kanske just så man ska se på ångesten. Det är något som kommer och går men den stannar inte för evigt. Vissa dagar är det stormigt ute på havet och då är vågorna kraftiga, intensiva och skrämmande. Andra dagar så är det lugnare på havet och då är vågorna inte lika kraftiga men de finns där och oroar en för att de ska blåsa upp till storm igen. Sen kommer dessa underbara dagar då det är helt lugnt och då kan man koppla av och bara flyta omkring.

Ser man på ångesten på detta vis kanske det kan bli lättare att acceptera och stå ut med den. Jag kommer i alla fall försöka att hålla kvar denna bild i mitt huvud i hopp om att lättare kunna hantera min ångest.   

Skadefri

Att självskada har för mig varit ett återkommande beteende som har följt mig i flera år. Det har varit ett sätt att dämpa den akuta ångesten, lindra den smärtande sorgen och lugna ilskan som funnits och finns i mig. Känslan av att ta det där rakbladet, sätta mig på golvet mot väggen och bara känna bladets egg mot armen går inte att förklara för någon som inte har varit där och än mindre kan man förklara vad det är som driver en till att göra just det. Man skulle kunna likna det vid ett beroende som är svårt att ta sig ur. Det räcker inte med att man vill sluta självskada, man måste verkligen bestämma sig för att sluta och det är inte enkelt men det går.

För mig tog det nog stopp efter det att min systerson (en dag frågade mig...  "Ninni vad har du gjort på armen?" 
Vad skulle jag svara på det? Vad säger man till en 9 åring utan att ljuga för mycket men samtidigt skydda denna från den "hemska" sanningen? Jag svarade att jag bara gjort mig illa och sen när han frågade hur blev jag bara tyst och som tur var lyckades jag föra in vårt samtal på en helt annan linje och han nöjde sig med det.

Denna händelse gav mig en tankeställare och jag bestämde mig för att inte riskera att behöva berätta sanningen för honom. Han är en klok kille och mycket av mitt mående går att förklara för honom. Han vet att jag har "spöken" i huvudet och att dessa ibland är väldigt elaka mot mig. Han har hälsat på mig när jag legat inne på psykeratrin, och han förstår att jag inte alltid mår så bra. Men han ska inte behöva se att hans moster skär sönder sina armar. 

I dag kan jag stolt berätta att jag inte har skurit mig på 3 månader. Det har inte varit lätt, impulsen har funnits men jag har ändå kunnat stå emot. 

Det är också 3 månader utan theralen droppar. Att jag lyckats med detta tror jag är för att jag har börjat accepterat känslorna som kommer. Jag har sagt hej till ångesten och jag har gråtit ut sorgen. Jag har också tagit hjälp av Chip genom att gosa med honom, lekt eller tagit en promenad. 

Som sagt var 3 månader utan theralen och utan rakblad och mitt mål är att aldrig mer använda mig av dessa. 

 

Jag vill inte dö...jag orkar bara inte leva just nu

Skulle ljuga för er om jag sa att jag mår bra just nu. Det är inget som hänt eller så jag är bara helt enkelt bara väldigt ledsen och min energi är körd i botten. Jag har ingen lust till någonting och jag får kämpa hårt för att ta mig igenom dagarna.

Det mesta känns tungt för mig just nu och det där omtalade ljuset i tunneln är långt bort. Det är så många tankar och känslor som far runt i mitt huvud, tankar och känslor som jag helst inte vill kännas vid eftersom dessa gör så jävla ont att bära på. Det smärtar så i själen och det värsta är att jag inte vet varför, det känns bara som att allt rasar samman och livet är svart.

Jag vet att det kommer bättre dagar men just nu vill jag bara fly från allt och få gråta tills allt det onda är borta och alla tårar har tagit slut. 



Att vara anhörig

Bakom varje drabbad person finns alltid någon anhörig. Det kan vara en förälder, syskon, vän, partner, kollega, arbetsgivare, eller lärare (bara för att nämna några).

Att ha en psykiskvariation/psykiskohälsa är inte lätt men att vara anhörig kan vara nog så jobbigt och ibland glömmer man bort att fråga hur dessa mår. Detta inlägg är skrivet av min älskade syster Camilla och det vänder sig kanske framför allt till er som är anhörig till någon med psykiskvariation/psykiskohälsa. Tack syster för att du delar med dig och för att du finns  <3 

**************************

Skulle ljuga om jag sa att relationen till min syster varit enkelt och okomplicerad, att det inte gjort ont att stundtals bli avvisad, få telefonen slängd i örat och sakta se hur någon försvinner och zoomar ut. Självklart har detta påverkat men också stärkt de band vi har till varandra idag, där vi båda kan mötas och ha förståelse för varandra med värme och kärlek.  

Du måste ta hand om dig själv, en mening som flera sa men jag som anhörig hade svårt att ta till mig och förstå. Skulle jag bara stå där vid bryggkanten, doppa ner tån och känna efter om det var en bra dag att bada samtidigt som den står mig allra närmast kämpar för sitt liv under ytan? Orden sas med kärlek och omtanke och självklart hade dom rätt, för hur ska man kunna hjälpa någon till ytan om man inte själv har orken att ta simtagen?

I perioder när det varit som tuffats har jag brottats med samvetskval. När jag åkte och hälsade på under vistelsen på psykiatrin hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos min egna familj, när jag väl var det och skulle läsa för min son vid läggdags var tankarna hos min syster. Detta gjorde att jag aldrig var speciellt närvarande, tankarna alltid på någon annan plats än just där jag befann mig. Detta var inte till någons fördel, allra minst för mig själv och något jag fick jobba på.

Har väl i första hand försökt att vara syster men inser att jag varit inne och nosat på många olika roller som anhörig, allt ifrån samordnare, försäkringskassa, läkare och terapeut för att nämna några. En del av dessa kanske jag hade gjort klokast i att inte axla och lämna över till bättre lämpade, i andra fall har jag inte haft något val då man till exempel hamnade mellan stolarna då varken somatikern eller psykiatrin ville ta ansvar och lämnade över detta till oss anhöriga istället.

I Sverige räknar man med att vi har ca 1,3 miljoner anhöriga och år 2009 infördes även en ny bestämmelse i socialtjänstlagen, den säger bland annat att man ska erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar en närstående, detta gör att kommunerna är skyldiga till att erbjuda stöd till anhöriga som man får ansöka om och få beprövat, alltså ingen individuell rättighet.

Finns ingen bra statistik kring hur många anhöriga som erbjudits detta eller om stödet ökat, men anhörigfrågor lyfts och är aktuella i samhället vilket gör att arbetet fortgår och förs framåt, vilket gör att jag väljer att se ljust på framtiden.

Och till er alla som vårdar eller stödjer en närstående, du är inte en dålig person för att du inte orkar, du är inte en dålig person som inte alltid kan stötta andra, du är inte en dålig person för att du inte gör en god gärning jämt, du är inte en dålig person för att du inte kommer ihåg allt, du är inte en dålig person för att du behöver ta hand om dig!

Tack för ordet // Camilla 

mail: camilla.klingberg@live.se

Instagram: camilla.klingberg




Lite information

Många som läser min blogg har berättat för mig att de ofta känner igen sig i det jag skriver om vilket också är ett av mina syften med denna blogg och jag blir glad att höra att många också känner sig inspirerade av det jag skriver om. Jag har också fått kommentarer från en del anhöriga till personer med "psykiskvariation" där de berättar att de får en ny syn på sina anhöriga samt en annan förståelse. I och med att jag nu fått vetskapen om att det även är en del anhöriga som läser min blogg har jag bett min syster att skriva ett inlägg om hur som anhörig har blivit indirekt drabbad och hur hennes tankar och känslor har cirkulerat och cirkulerar i huvudet.
Jag kommer att släppa detta inlägg inom några dagar   :-)

Sen har jag också fått förfrågan om hur man lättast kan komma i kontakt med mig och det finns väl i nuläget tre olika alternativ.
Antingen skriver ni en kommentar direkt här i bloggen.
Ni kan också kontakta mig via facebook, sök då på Ninni Brottman
Eller så skickar ni helt enkelt ett mail till mig ninni_brottman@hotmail.com
Jag har som ambition att alltid svara så fort och så gott jag kan på det ni skriver till mig.

Hoppas ni får en bra helg.
Kramar på er   <3 

 

Äldre inlägg