I dag har min ångest och ledsenhet kommit och gått hela dagen.

Jag vaknade och mådde rätt så bra för att sedan känna mig väldigt tom, ledsen och på det följde även ångest. Sen blev det bättre ett litet tag för att sedan bli sämre igen för att sedan bli bra ännu en gång.

Jag skulle vilja beskriva känslan som en våg som sveper in över land, där vågen är ångest och land är jag. Vågen kommer och går med olika intensitet och det är inget som man kan göra åt saken annat än att låta den komma och gå. Å det är väl kanske just så man ska se på ångesten. Det är något som kommer och går men den stannar inte för evigt. Vissa dagar är det stormigt ute på havet och då är vågorna kraftiga, intensiva och skrämmande. Andra dagar så är det lugnare på havet och då är vågorna inte lika kraftiga men de finns där och oroar en för att de ska blåsa upp till storm igen. Sen kommer dessa underbara dagar då det är helt lugnt och då kan man koppla av och bara flyta omkring.

Ser man på ångesten på detta vis kanske det kan bli lättare att acceptera och stå ut med den. Jag kommer i alla fall försöka att hålla kvar denna bild i mitt huvud i hopp om att lättare kunna hantera min ångest.   

Att självskada har för mig varit ett återkommande beteende som har följt mig i flera år. Det har varit ett sätt att dämpa den akuta ångesten, lindra den smärtande sorgen och lugna ilskan som funnits och finns i mig. Känslan av att ta det där rakbladet, sätta mig på golvet mot väggen och bara känna bladets egg mot armen går inte att förklara för någon som inte har varit där och än mindre kan man förklara vad det är som driver en till att göra just det. Man skulle kunna likna det vid ett beroende som är svårt att ta sig ur. Det räcker inte med att man vill sluta självskada, man måste verkligen bestämma sig för att sluta och det är inte enkelt men det går.

För mig tog det nog stopp efter det att min systerson (en dag frågade mig...  "Ninni vad har du gjort på armen?" 
Vad skulle jag svara på det? Vad säger man till en 9 åring utan att ljuga för mycket men samtidigt skydda denna från den "hemska" sanningen? Jag svarade att jag bara gjort mig illa och sen när han frågade hur blev jag bara tyst och som tur var lyckades jag föra in vårt samtal på en helt annan linje och han nöjde sig med det.

Denna händelse gav mig en tankeställare och jag bestämde mig för att inte riskera att behöva berätta sanningen för honom. Han är en klok kille och mycket av mitt mående går att förklara för honom. Han vet att jag har "spöken" i huvudet och att dessa ibland är väldigt elaka mot mig. Han har hälsat på mig när jag legat inne på psykeratrin, och han förstår att jag inte alltid mår så bra. Men han ska inte behöva se att hans moster skär sönder sina armar. 

I dag kan jag stolt berätta att jag inte har skurit mig på 3 månader. Det har inte varit lätt, impulsen har funnits men jag har ändå kunnat stå emot. 

Det är också 3 månader utan theralen droppar. Att jag lyckats med detta tror jag är för att jag har börjat accepterat känslorna som kommer. Jag har sagt hej till ångesten och jag har gråtit ut sorgen. Jag har också tagit hjälp av Chip genom att gosa med honom, lekt eller tagit en promenad. 

Som sagt var 3 månader utan theralen och utan rakblad och mitt mål är att aldrig mer använda mig av dessa. 

Skulle ljuga för er om jag sa att jag mår bra just nu. Det är inget som hänt eller så jag är bara helt enkelt bara väldigt ledsen och min energi är körd i botten. Jag har ingen lust till någonting och jag får kämpa hårt för att ta mig igenom dagarna.

Det mesta känns tungt för mig just nu och det där omtalade ljuset i tunneln är långt bort. Det är så många tankar och känslor som far runt i mitt huvud, tankar och känslor som jag helst inte vill kännas vid eftersom dessa gör så jävla ont att bära på. Det smärtar så i själen och det värsta är att jag inte vet varför, det känns bara som att allt rasar samman och livet är svart.

Jag vet att det kommer bättre dagar men just nu vill jag bara fly från allt och få gråta tills allt det onda är borta och alla tårar har tagit slut. 

Bakom varje drabbad person finns alltid någon anhörig. Det kan vara en förälder, syskon, vän, partner, kollega, arbetsgivare, eller lärare (bara för att nämna några).

Att ha en psykiskvariation/psykiskohälsa är inte lätt men att vara anhörig kan vara nog så jobbigt och ibland glömmer man bort att fråga hur dessa mår. Detta inlägg är skrivet av min älskade syster Camilla och det vänder sig kanske framför allt till er som är anhörig till någon med psykiskvariation/psykiskohälsa. Tack syster för att du delar med dig och för att du finns   

**************************