Bakom varje drabbad person finns alltid någon anhörig. Det kan
vara en förälder, syskon, vän, partner, kollega, arbetsgivare, eller lärare (bara för att nämna några).
Att ha en psykiskvariation/psykiskohälsa är inte lätt
men att vara anhörig kan vara nog så jobbigt och ibland glömmer man bort att
fråga hur dessa mår. Detta inlägg är skrivet av min älskade syster Camilla och det vänder sig kanske framför allt till er som är anhörig till någon med psykiskvariation/psykiskohälsa. Tack syster för att du delar med dig och för att du finns
**************************
Skulle ljuga om jag sa att relationen till min syster varit
enkelt och okomplicerad, att det inte gjort ont att stundtals bli avvisad, få
telefonen slängd i örat och sakta se hur någon försvinner och zoomar ut. Självklart
har detta påverkat men också stärkt de band vi har till varandra idag, där vi
båda kan mötas och ha förståelse för varandra med värme och kärlek.
Du måste ta hand om dig själv, en mening som flera sa men
jag som anhörig hade svårt att ta till mig och förstå. Skulle jag bara stå där
vid bryggkanten, doppa ner tån och känna efter om det var en bra dag att bada
samtidigt som den står mig allra närmast kämpar för sitt liv under ytan? Orden
sas med kärlek och omtanke och självklart hade dom rätt, för hur ska man kunna
hjälpa någon till ytan om man inte själv har orken att ta simtagen?
I perioder när det varit som tuffats har jag brottats med
samvetskval. När jag åkte och hälsade på under vistelsen på psykiatrin hade jag
dåligt samvete för att jag inte var hemma hos min egna familj, när jag väl var
det och skulle läsa för min son vid läggdags var tankarna hos min syster. Detta
gjorde att jag aldrig var speciellt närvarande, tankarna alltid på någon annan
plats än just där jag befann mig. Detta var inte till någons fördel, allra
minst för mig själv och något jag fick jobba på.
Har väl i första hand försökt att vara syster men inser att
jag varit inne och nosat på många olika roller som anhörig, allt ifrån
samordnare, försäkringskassa, läkare och terapeut för att nämna några. En del
av dessa kanske jag hade gjort klokast i att inte axla och lämna över till
bättre lämpade, i andra fall har jag inte haft något val då man till exempel
hamnade mellan stolarna då varken somatikern eller psykiatrin ville ta ansvar
och lämnade över detta till oss anhöriga istället.
I Sverige räknar man med att vi har ca 1,3 miljoner anhöriga
och år 2009 infördes även en ny bestämmelse i socialtjänstlagen, den säger
bland annat att man ska erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar
en närstående, detta gör att kommunerna är skyldiga till att erbjuda stöd till
anhöriga som man får ansöka om och få beprövat, alltså ingen individuell
rättighet.
Finns ingen bra statistik kring hur många anhöriga som
erbjudits detta eller om stödet ökat, men anhörigfrågor lyfts och är aktuella i
samhället vilket gör att arbetet fortgår och förs framåt, vilket gör att jag väljer
att se ljust på framtiden.
Och till er alla som vårdar eller stödjer en närstående, du
är inte en dålig person för att du inte orkar, du är inte en dålig person som
inte alltid kan stötta andra, du är inte en dålig person för att du inte gör en
god gärning jämt, du är inte en dålig person för att du inte kommer ihåg allt,
du är inte en dålig person för att du behöver ta hand om dig!
Tack för ordet // Camilla
mail: camilla.klingberg@live.se
Instagram: camilla.klingberg

0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS