Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ätstörningens klor

Dagar där mitt fokus ligger på kroppen och utseendet blir sällan bra. Idag har det varit just en sådan dag och jag har verkligen fått kämpa för att ta mig genom dagen utan att agera utefter vad ätstörningen uppmanat mig till att göra.

Fin/snygg och smal är väl inget som jag vanligen känner att jag är men allt oftare kan jag ändå acceptera mig själv och hålla demonerna på plats men idag har det inte gått att få tyst på dem. 
Jag har känt mig så otroligt ful, tjock och tung. Fult ansikte, fula ögon, tjocka ben och mage...ja allt har bara varit fel.
När jag kollat mig själv i spegeln har jag haft lust att slå sönder den för det enda jag ser är en stor ful kluns och kroppen har vägt bly. 

Dessa dagar kan jag börja tänka på hur det var för lite mer än 2 år sedan när jag var så där dödligt smal och jag kan till och med nästan längta tillbaka dit. Längta tillbaka till det där smala och minimala näringsintaget.
Samtidigt vet jag att jag då kunde känna exakt samma sak som jag känner i dag (att jag var ful, tjock och tung). 
När jag tänker på det så förstår jag vilken jävla makt anorexian kan ha över mig och jag blir ledsen, arg och lite rädd för att den fortfarande tar upp så mycket tid och kraft av mig. Men jag kämpar på och jag håller mina måltider eftersom jag vet hur fort det kan gå att fastna totalt i ätstörningens klor.





ADHD och Hyperaktivitet


Nu är det alltså fastställt. Jag har då alltså ADHD och är hyperaktiv.. KABOM!

I dag hade jag mitt sista utredningsmöte på neuropsykiatrin.  "Sven" har nu gått igenom alla olika tester och kan utan tvekan konstatera att jag har ADHD och att jag är hyperaktiv. Många av testerna visar svårigheter att ta in information, att jag har koncentrationssvårigheter och är impulsiv.

Jag har väl alltid känt att min hjärna inte riktigt fungerar som den ska, så resultatet kom väl inte som någon direkt överraskning för mig och jag känner mig väl rätt lättad över att äntligen få det bekräftat efter 30 år.
Inte för att det förändrar något, jag är ju den jag är med eller utan ADHD men diagnosen förklarar en hel del om varför saker och ting är som de är. 
Det är ju därför min hjärna alltid går på högvarv med tusen olika tankar samtidigt, det är därför jag har svårt att ta till mig information och svårt att komma ihåg. Det är också därför som jag har svårt för förändringar. Det är därför jag är så rastlös av mig och har svårt att sitta stilla etc. 
Hittade denna bild (se nedan) på nätet idag och jag kan bocka av nästan alla punkter.

Nu kommer jag att få träffa en psykiatrisk läkare på mottagningen för ADHD i Norrtälje och de kommer att sätta in nya mediciner. Detta är något som skrämmer mig lite för jag vill ju inte ha någon medicin som förändrar vem jag är som person. Jag menar att de sätter in någon medicin som gör att jag blir extremt trött eller så. Men jag måste väl lita på att de vet vad de gör. 
Jag kommer även kanske få en möjlighet att delta i någon form av gruppterapi för just ADHD.





Låg självkänsla

Tänk att få vakna en dag och bara känna: Det här är jag och jag duger! 

Att få vakna med den känslan skulle vara helt underbart, men min verklighet ser annorlunda ut. Jag har svårt att se något positivt med mig själv och tycker ofta att jag är rätt så värdelös och saknar betydelse.

Tänker ofta att ingen egentligen vill vara vän med mig eller att någon någonsin kommer att vilja ha mig. För varför skulle någon vilja det? Så som jag ser ut och så som jag är.

Känner väl att jag är en misslyckad människa som aldrig gör saker och ting bra nog. Jag hittar alltid små fel i det jag gör och tänker för det mesta att det där borde jag kunnat göra bättre. Tycker att min hjärna är rätt så trög och jag har svårt för att förstå och hantera vissa saker samt att jag har väldigt svårt för att sortera information som jag får. Kort sagt rätt obildad och inte alls intellektuell. Jag menar se på mig! Jag har inte kommit någon vart i livet och gör definitivt ingen som helst nytta. Går mest bara runt och är.

Om jag får negativ kritik på något jag gör så suger jag åt mig det som en tvättsvamp. Om någon däremot ger mig beröm för något jag har gjort eller för hur jag ser ut så har jag svårt att ta det till mig och det rinner liksom av mig. Jag kan inte se och förstå att någon kan tycka något bra om mig för i mina ögon är jag bara en ful och misslyckad person som saknar betydelse. Pratade om detta med min psykolog i dag och hon menar på att allt detta har med min låga självkänsla att gör och att det är något jag måste jobba med. Jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv och se vad jag faktiskt åstadkommer här i livet. Men det är svårt! Så svårt!

Vet att jag är långt ifrån ensam med dessa känslor, där av att jag tar upp ämnet. Men hörrni.. Nu försöker vi säga att "JAG DUGER" till oss själva varje morgon.   <3 



Tack Ellinor!

När artikeln om mig släpptes i måndags fick jag helt ärligt lite ångest. Tankarna som for genom huvudet var: "Va fan har jag gjort? Hur kommer artikeln tas emot? Kommer någon läsa? Vilka reaktioner kan jag vänta mig?" artikeln var ju rätt så "djup" och jag var väldigt öppen i den utan att försköna något.

Min ångest visade sig vara helt obefogad för responsen jag har fått har bara varit positiv. Jag har fått så många fina kommentarer om hur modig jag var som öppnade upp mig så. Många har sagt att de hade blivit väldigt berörda av det de läste och att de är imponerade av hur mycket jag har kämpat och fortfarande kämpar. Även de som har vetat om min resa fick en ny bild av hur det egentligen har varit. Så artikeln fyllde verkligen sitt syfte och jag fick fram det jag ville i den.

Ja jag kanske var modig som vågade gå ut och prata så öppet om min ätstörning men precis som när jag skriver här i bloggen vill jag vara så öppen och ärlig som det bara går, för att vara drabbad av en ätstörning är ett rent helvete. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. 

I dag pratar man mycket mer om psykiskohälsa än vad man tidigare har gjort men att prata om ätstörningar är av någon anledning fortfarande lite "förbjudet" och känsligt att prata om och många kanske lider i det tysta. Därför ser jag det som ännu viktigare att verkligen lyfta fram och prata om den problematiken och jag är långt ifrån ensam om att kämpa med den. Därför blev jag också så glad att artikeln fick en sådan bra respons som den fick.

Jag vill tacka Ellinor Gotby Eriksson för en mycket välskriven artikell och tack för att du ville lyssna på min historia samt sprida den vidare  <3 


Norrtäljetidning

För några veckor sedan blev jag intervjuad av en journalist på Norrtäljtidning angående min psykiska ohälsa och framför allt om min kamp med ätstörningen.

Jag tycker att det är viktigt att man berör dessa ämnen eftersom det än idag tyvärr är lite tabubelagt och förbjudet att prata om. Det finns så mycket okunskap och missuppfattningar kring ämnet, därför blev jag glad när jag fick möjligheten till att sprida mitt budskap och mina erfarenheter i detta forum.  I artikeln har jag öppnat upp och blottar mig väldigt mycket, precis som jag alltid gör här i bloggen tyckte det kändes viktigt att vara så rak och ärlig som möjligt utan att försköna något, för så ser verkligheten ut. Att jag skulle få ett dubbeluppslag och hamna på första sidan var inget jag hade räknat med så jag blev rätt paff i morse när jag fick se hur omfattande artikeln blev.

Jag hoppas att jag genom den kan beröra fler och att fler kommer få en förståelse för hur det är att leva med någon form av psykisk ohälsa. Vem vet det här är kanske starten till något bra. Det kanske är nästa steg i att förverkliga min dröm om att få hjälpa, inspirera och motivera andra samt att sprida mer kunskap för alla drabbade (både direkt och indirekt ).



Äldre inlägg