Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ladda batterierna

God morgon alla fina❤️ Sitter i bilen med familjen påväg till Arlanda för att ta flyget till Rhodos. 

En välbehövd och efterlängtad resa för oss alla. Nu väntas en vecka i solen då jag hoppas på att kunna ta dagen som den kommer med minimal ångest, bara njuta av värmen och ladda batterierna inför hösten och vintern. 

 

Det här är jag med eller utan ätstörning

Sitter och funderar kring min långvariga ätstörning, att den finns där råder det inga tvivel om. Jag har viktfobi, får ångest över att äta vissa saker och/eller äta utöver det jag måste äta. Jag föraktar min kropp och önskar många gånger att jag fick väga mindre. Vissa dagar är värre än andra och vissa dagar får jag kämpa lite extra för att inte gå den ätstörda vägen. 
Men det har blivit mycket bättre med åren och jag kan nu hantera min ätstörning så pass mycket att min vardag för det mesta fungerar bra utan överdrivet mycket ångest kring mat och vikt.
Men detta är inte en självklarhet och det är definitivt inget som har kommit av sig själv, utan jag har fått jobba hårt med mina tankar och känslor för att komma dit jag är idag.

Till en början kändes det fel att äta utan att bråka och få ångest, det var förbjudet att tycka att något smakade gott, jag skulle bli ledsen och upprörd över viktuppgång. Att röra mig för mycket var en självklarhet lika så att försöka komma undan måltider när det fanns en chans till det.
Detta är reaktioner som har varit en självklarhet för mig och allt annat har varit fel, för vem är jag utan min ätstörning? Det är fortfarande svårigheter jag har och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig fick mat och viktångest men nu mer har jag faktiskt dagar som det ändå känns rätt så okej. Jag kan tycka att saker och ting smakar gott, jag får inte alltid panik så fort vågen visar att jag har gått upp och jag försöker ALDRIG att komma undan någon måltid. 
Ju mer jag har jobbat med mig själv har jag också kommit fram till att ätstörningen bara är en del av mig. Ätstörningen finns där och lär säkert alltid göra men jag har lärt mig att jag kan leva sida vid sida med den istället för att den ska styra hela mitt liv och det är inte den som avgör vem jag faktiskt är. Jag är så mycket mer än min ätstörning och alla andra diagnoser som ryms inuti mig. Jag lär mig hela tiden mer och mer om mig själv tack vare min psykolog, utredningen som pågår och allra mest kanske tack vare mig själv! Eftersom jag är så envis och fortsätter att kämpa även när allt känns mörkt. Jag fortsätter att lära mig saker om mig själv och jag försöker vara nyfiken på livet och verkligen börja leva det mer och mer istället för att hela tiden begränsa mig på grund av mina svårigheter jag ändå har.
Jag har lärt mig att försöka se mina "svårigheter" som en tillgång och som något som har format mig till den jag är idag och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja byta liv med någon för det här är ju trotsallt JAG!






Neuropsykiatriska utrdening del:5

Jag brukar alltid säga att "Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker"  en sanning som jag nu ännu en gång har fått bekräftat.

Var idag till Sven igen för att fortsätta min utredning (en utredning som tycks bli längre än vad jag har trott). Vi startade dagen med någon typ av läsförståelse test där jag fick läsa ett flertal lite kortare texter. Efter att ha läst en text ställde Sven lite frågor som berörde det jag nyligen läst. Det var lite småjobbigt för det var väldigt mycket information som spretade åt väldigt många olika håll och jag fick verkligen tänka till flera gånger för att kunna svara på en del frågor, men tror ändå att detta test gick hyfsat bra.

Vi fortsatte dagen med att jag fick 9 stycken klossar framför mig som var vita och röda. Sedan fick jag på en dator se ett mönster som jag skulle återskapa med hjälp av klossarna och detta också på tid! De två-tre första bilderna gick bra men sen... Jag fick det inte att fungera och jag blev så frustrerad, jag menar hur svårt kan det vara?!

Efter detta så rabblade Sven upp ett x antal siffror och jag skulle upprepa dem. Så länge det rörde sig om 3-4 siffror rabblade jag upp dessa utan några som helst problem men när han började rabbla flera siffror gick det inte så bra och när han sedan bad mig att rabbla dem baklänges samt i nummerordning var jag helt körd. Det gick fan mig inte att minnas siffrorna än mindre att placera dem i ordning. 

Min hjärna är så fylld med så många olika tankar som spretar åt alla håll och kanter så när jag får in för mycket information blir det liksom kortslutning i hjärnan och jag blir helt LOST. Haha en sak är i alla fall säker och det är att jag kommer nog aldrig komma med i MENSA :P 





Dietist

Att träffa dietister har alltid varit och kommer nog alltid att vara ett laddat och jobbigt moment för mig. Detta grundar sig mycket i att jag för det mesta har känt mig missförstådd och överkörd i de beslut som tas. Okej ska väl kanske vara lite rättvis och också påpeka att jag inte alltid har varit så mottaglig till det som har sagts samt inte alls velat gå åt samma håll som sjukvården velat.

Ända sedan jag träffade min dietist i maj/juni har jag kämpat på med maten och vikten så bra som jag bara kan. Jag har fått det att fungera rent mat och motionsmässigt. Min kropp känns nöjd och min ätstörda sida är under kontroll. Det är fortfarande jobbigt med viktuppgång och ätstörningen försöker fortfarande att hitta en massa kryphål men det är JAG som har kontrollen och jag känner mig trots allt ganska tillfreds med det som är just nu kring maten och vikten.
Trots att jag tycker att det har gått så bra och trots att jag har kämpat och kämpar hårt var jag väldigt orolig inför dagens möte med dietisten.
Tänk om hon inte skulle vara nöjd, tänk om hon skulle säga att jag måste öka ut intaget mer, jag kanske till och med måste börja med näringsdrycker!
Tankarna var många och jag var så nervös men...…..

Hon var nöjd!
Jag fick till och med beröm av henne då hon verkligen såg hur mycket jag har jobbat för att nå dit jag är idag. Hon nämnde även att hon märkte att mitt tankesätt hade utvecklats och att hon märkte på mig att jag nu tar mer ansvar och förstår vikten i att äta rätt. Jag har fortfarande en del kvar att jobba på när det kommer till mina ätstörda beteenden men så som jag sköter min kost och motion nu är bra, kanske att jag behöver våga utmana ätstörningen lite oftare med att våga äta lite nya och kanske jobbiga saker.
Annars så är det bara att fortsätta att vidmakthålla det jag redan har gjort och gör och inte låta mig luras av ätstörningen.

Neuropsykiatriska utrdening del:4

I går var jag på fortsättningen av min utredning, kan väl säga så här att mina svårigheter/brister blev väldigt tydliga i går. (Vi fortsätter att kalla psykiatrikern för Sven) 

Jag fick göra två olika test som bland annat kartlagde min uppmärksamhetsförmåga, minne, koncentrationsförmåga, distraktionssvårigheter samt hur länge jag kunde bibehålla fokus på en uppgift.

I första testet blev jag satt framför en dataskärm med en magnetboll i pannan. Min uppgift var att i 20 minuter titta på en dataskärmen när den visade mig 4 olika symboler. Varje gång en symbol upprepade sig skulle jag trycka på en knapp. Jag hade inte en aning om varför jag skulle ha den där magnetbollen i pannan men efter testet visade det sig att den registrerade min aktivitet, dvs hur stilla jag kunde sitta under dessa 20 minuter.
Resultatet av detta test visade att jag hade märkbart svårigheter med att sitta stilla och rörde mig mer än vad 98% gjorde i min ålder. Det visade också på att min uppmärksamhet avtog ju längre tiden gick och att jag fick fler feltryck desto längre tid som gått. Detta är något som jag känner igen från skoltiden och även i min vardag idag. Jag har svårt för att fokusera länge på när någon till exempel håller en föreläsning. Den första tiden går det men sen far mina tankar iväg och det är likadant när jag tittar på tv eller film. Det är sällan jag kan hålla fokus på ett helt program eller film.

I test nummer två så rabblade Sven upp tre bokstäver som jag sedan skulle repetera, detta klarade jag av utan några svårigheter, men sen....
Sen försvårades testet genom att Sven först rabblade tre bokstäver sedan gav han mig ett tal och då skulle jag ta bort tre och rabbla det tills han sa stopp och efter det repetera bokstäverna han hade sagt.
Ex: Han sa AGH 100. Då skulle jag säga 97, 94, 91 AGH
Jag klarade inte av detta en enda gång!
Det var så frustrerande för jag kände liksom hur bokstäverna försvann en efter en. Det blev liksom två moment för mycket för mig och min lite smått tröga hjärna. Samtidigt blev jag inte förvånad för min hjärna går på högvarv 24/7, jag har ständigt tusen olika tankar som spretar åt hel skilda håll och att då försöka trycka in ytterligare information på så kort tid är ju en omöjlighet. 

När vi var klara så var jag så galet trött. Det kändes nästan som att min hjärna hade brunnit upp. Så när jag kom hem åt jag min lunch sen gick jag ut på en långpromenad med Chip i skogen bara för att försöka få tillbaka min hjärna igen.










Äldre inlägg