Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Helt tom i skallen och lite trött

Har idag varit på del 3 av min neuropsykiatriska utredning. Min hjärna som i vanliga fall är full med tusen olika tankar och känslor är förtillfället helt tom!

Träffade idag en psykiatriker vi kan kalla honom för Sven och det är Sven som jag ska träffa nu fram tills dess att utredningen är färdig. Jag var ganska så nollställd även inför detta möte och gick in med öppet sinne för vad som skulle kunna hända. Det enda jag var orolig för var att det skulle ta hela 2 timmar! Hur f#n skulle jag klara av att hålla fokus hela tiden?

Vi började med att prata lite om min sociala kompetens, troligen för att kunna utesluta autism. De skattningsskalor som jag redan hade gjort visade nämligen på lite drag av autism. Men efter att ha pratat en stund så verkade det som att Sven släppte tankarna på det eftersom att min sociala kompetens är rätt så hög och det som visade utslag på skattningsskalorna var mer riktat mot mitt självförtroende i att kunna hantera nära relationer, samt vissa tidigare negativa erfarenheter, men också eftersom min ätstörning har begränsat mig i vissa sociala sammanhang.

Däremot så fokuserade vi väldigt mycket på min rastlöshet, koncentrations förmåga och spretiga tankar etc. Fick göra lite nya skattningsskalor kring detta ämne och jag svarade på hans frågor och babblade på. Märkte väl själv att jag ibland svävade iväg och... kanske inte tappade tråden men fick liksom fler trådsnuttar. Okej det där blev luddigt kände jag nu, hm hur ska jag förklara?..... Jo men såhär, Sven kunde ställa en fråga och när jag svarade på den frågan så löpte jag i väg med mitt svar och svarade på typ tio frågor till fastän han bara ställde en. En sak som slog mig när jag satt där är att jag nog haft det tuffare i skolan och arbetslivet än vad jag själv har erkänt för mig själv. Jag har alltid fått rätt så bra resultat i skolan och fått bra omdömen på de få jobb jag varit på men det har inte varit en självklarhet. Min disciplin och ständiga strävan efter att vara en duktig flicka är det som har drivit mig genom alla år och det har nog krävts mer av mig än vad lärare, vänner, kollegor och familj har trott.  

Min oro för att klara av att sitta där i två timmar var obefogat, för dessa två timmar gick rätt så fort, men kan lova att jag var tacksam när dessa två timmar hade gått. Det var skönt att komma hem till Chip, äta lite lunch för att sedan ta en promenad för jag kände mig rätt rörig i huvudet. Nu i skrivandes stund är jag rätt så tom och lite trött. Tänk att man kan bli så trött av att bara prata  =-O 

Neuropsykiatrisk utredning del 2

I dag fick jag träffa en specialistläkare på neuroenheten i Norrtälje.
Att åka dit känns alltid lite olustigt för jag vet aldrig vad som väntas på ett sådant möte.
Han gjorde lite fysiska tester på mig, jag fick bla blunda och stå på ett ben, gå på tå längst en linje och försöka följa en pennspets med blicken etc.
Jag fick även göra ett visuellt test på datorn där jag fick se en massa bilder på olika ansiktsuttryck, men jag fick bara se ögonen och så skulle jag kryssa i vilket sinnestillstånd varje bild visade. Detta var galet svårt! 
Vi pratade även rätt så generellt hur det har varit för mig som barn och hur mitt liv har sett ut fram tills nu. Detta är något som jag kommer att få göra med en psykolog framöver men då kommer vi att gå in mer på djupet och kartlägga hela mitt liv fram till idag.

Även fast jag blev väldigt trött i huvudet efter mötet och fastän det är jobbiga saker som tas upp känner jag mig ändå positiv till utredningen.
Jag tänker att oavsett vad man får fram utav den som kommer jag ändå bara vara Ninni, men jag kanske kan få bättre förståelse för mig själv och acceptera mig själv för den jag är. Kanske att jag kan börja kunna arbeta med mig själv på ett annat sätt än vad jag gör idag. Jag kanske bättre kan lära mig att hantera mig själv och förstå mina svagheter och på så vis bli starkare som person. 
Jag vet inte men det är vad jag tror och hoppas på i alla fall och därför är jag också väldigt positivt inställde till denna utredning.


Elefant

Vissa dagar är ätstörningen jobbigare än andra. Idag är en sådan dag  :-(  
Jag känner mig stor, tung och full.
Ser mig själv i spegeln och ser bara en stor elefant med en mage som putar ut. Helst av att skulle jag vilja springa flera mil och inte äta alls! 
Men jag vet att det inte är rätt väg att gå så istället går jag emot ångesten som ätstörningen ger mig. Istället för att springa och låta bli att äta gråter jag i mängder och håller mig till mina vanliga promenader och äter som jag ska medan ångesten i mig skriker och tårarna rinner. 
 

Fel lott i livet? Nej

Här om dagen hade jag en konversation med en person och vi pratade om mina diagnoser jag redan har men även om att jag går igenom en utredning nu för att med stor sannolikhet kunna identifiera/konstatera ytterligare diagnoser. Hen sa då att hen tyckte synd om mig och menade på att jag (som hen sa) "har dragit fel lott i livet". Jag funderade ett tag men sa sedan att jag inte riktigt höll med. Visst har jag haft och har ett rent helvete många gånger och visst jag mår oftast inte så bra men detta är ju faktiskt jag och jag har faktiskt perioder som jag mår lite bättre. Visst skulle jag kunna tänka att det är orättvist att jag är född med olika psykiska handikapp och visst skulle jag kunna tycka synd om mig själv, vara bitter och se allt i svart men jag väljer att inte göra det för hur det nu än må vara så är mina diagnoser en del av mig, utan dem hade jag inte varit jag.

Detta är något som jag har tänkt rätt mycket på i olika perioder. I bland har jag fastnat i tanken och sett mig själv som sjuk men det gör jag inte idag. Jag har ingen sjukdom som man kan bota med någon medicin eller operation. Däremot har jag psykiska diagnoser som jag kan lära mig att leva med. Faktum är att jag till och med försöker se mina diagnoser som en tillgång, det gäller bara att jag ska lära mig hur jag ska hantera dem och mig själv i olika situationer. Alla svårigheter jag möts av och tar mig igenom gör mig bara starkare som person. Jag lär mig ständigt nya saker om mig själv och upptäcker olika styrkor och svagheter som jag har.  För mig gäller det att ta vara på styrkorna och lära mig hantera svagheterna. Skulle ljuga om jag sa att det var lätt för det är det inte. Jag faller gång på gång men för varje gång som jag lyckas resa mig igen blir jag lite starkare än vad jag var innan. Min erfarenhet kring livets svårigheter ger mig också förmågan att förstå andra bättre och jag skulle vilja säga att jag kanske är mer lyhörd och empatisk än vad många andra är. 

Vidare så gör min HSP och ADHD (eller vad jag nu har) mig väldigt kreativ och jag har lätt för att skapa saker och hitta små lösningar och på saker och ting när vissa problem uppstår. Jag är duktigt på att organisera och genomföra vissa saker samtidigt som jag kan vara väldig rörig av mig. Eftersom jag är rastlös av mig så är jag också väldigt effektiv av mig och får saker och ting gjorda. Jag får ofta höra att jag är verbal och kan uttrycka mig bra i både tal, text och bild.

Så här har jag inte alltid tänkt utan det är ganska nytt för mig och vissa dagar mår jag så jävla dåligt att detta tankesätt inte existerar för mig. Jag är trött på livet och vill bara dö. Inget känns bra, jag hatar mig kropp, hatar livet och hatar mig själv. Men jag börjar kunna tänka så här mer och mer. Det tror jag beror på att det är så mycket som har hänt under det senaste året och jag har börjat vara mer nyfiken på livet. Dagar kommer då jag kommer att må skit, dagar kommer då jag inte vill leva, dagar kommer då jag bara vill ge upp allt och det är helt okej. Man måste få ha sådana dagar också. Det är okej att inte alltid vara stark.