Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är kroppsfixerad.

Faktum är att min kroppsfixering är väldigt stor och jag hatar det lika mycket som jag hatar min egna kropp.

Det spelar ingen roll hur jag än försöker tänka fina saker om den för mina ätstörda tankar kommer alltid ikapp och självhatet sitter som en klisterlapp på hjärnhinnan. Jag känner mig tung och stor och jag hatar den där magen som putar ut. På allt detta så känner jag mig så värdelös och misslyckad. Tycker väl egentligen inte att jag har åstadkommit något bra i mitt liv och undrar rätt ofta varför jag finns till.

Jag försöker tänka annorlunda, försöker intala mig själv om att min kropp duger som den är. Att JAG duger som jag är. Jag försöker byta fokus men det är inte så lätt när man har levt med en ätstörning och självförakt i över 20 år!

Trots alla ätstörda och negativa tankar kämpar jag på med maten, motionen och vikten. Jag kämpar på så gott jag kan för att övervinna ätstörningen och få kontroll över den. Jag jobbar även med mina tankar och känslor för att kunna hantera dem bättre. Det är ett tufft jobb som pågår mer eller mindre dygnet runt, sju dagar i veckan. Jag tror väl egentligen inte att jag någonsin kommer att bli fri från mina tankar och känslor, men jag hoppas innerligt att allt mitt slit en dag ska ge resultat både fysiskt och framför allt psykiskt. 

Att jag en dag ska kunna se mig själv i spegeln och tänka:

 "Det här är jag och jag duger precis som jag är".

Jag blir så ledsen, arg och frustrerad över hur min kropp fungerar samt hu mitt psyke svarar på hur kroppen reagerar.

Ända sedan jag träffade dietisten förra gången (den 27/5) och utökade mitt näringsintag har min vikt i princip stått helt still. Jag började med att (i vanlig ordning) gå ner för att sedan gå upp igen till utgångsvikten. Sen har vikten inte rört sig i princip något alls, inte förrän i Tisdags då jag ställde mig på vågen. När jag ställde mig på vågen i Tisdagsmorse så hade jag innan försökt att intala mig själv om att behålla lugnet oavsett resultat, försökte till och med intala mig själv om att bli glad om vågen visade på plus. 

Det sprack kan man väl säga När jag såg siffrorna på vågen bröt jag ihop totalt. Jag hade enligt mitt tycke gått upp alldeles för mycket på bara en vecka, så att försöka bli glad och nöjd var lönlöst. Det gick inte alls skulle jag vilja säga. Ångesten kom som ett brev på posten och Tisdagen förblev jobbig och jag hade svårt att fokusera på något annat än min vikt och kropp. Tittade mig otaliga gånger i spegeln och blev lika missnöjd varje gång "fan va min mage putar ut!". Jag började också direkt tänka på vad jag har ätit som gjort att jag gått upp så mycket i vikt.

I dag känns det lite bättre och jag försöker se det positiva i det jobbiga som är. Även om det är sjukt jobbigt att gå upp i vikt så är det ju ändå just det som jag ska göra och hade jag inte gått upp i vikt skulle ju allt mitt kämpande bara varit förgäves. Att jag nu gick upp i Tisdags innebär också att jag är nära det mål som läkarna har satt upp som minsta vikt och det i sin tur innebär ju också att jag högst troligt inte kommer behöva ändra på mitt intag nästa gång jag träffar dietisten i början av september å det är skönt. 

Det jag måste tänka på nu är att fortsätta med mitt tänkta matschema samt att inte övermotionera. Jag bör även se till att fortsätta att utmana mig själv vid mellis och tillexempel äta glass ibland för egentligen spelar det ju ingen roll var kalorierna kommer ifrån för det är ju faktiskt så att en kalori är alltid en kalori och det är verkligen något som jag vill påminna både mig själv om och er andra som läser detta och kanske också har matspöken i era huvuden.

Jag har alltid sagt att jag vill hoppa fallskärm senast det året jag fyller 30. Nu i mars när jag fyllde just 30 fick jag ett fallskärmshopp av min familj och igår var det äntligen dags.

Vi åkte rätt så tidigt igår morse till Tierps fallskärmsklubb där hoppet skulle ske. Inte ens då kände jag mig nervös utan jag var rätt lugn. Inte vet jag vad det beror på men jag tänker att jag kanske har lättare att hantera yttre ångest eftersom den är mer hanterbar än den ångesten jag vanligen går runt med. 

För första gången på väldigt länge var jag verkligen i nuet. Jag var så upprymd av det som hände att inga andra tankar fanns i mitt huvud. Det var bara jag, luften, känslan av tyngdlöshet och frihet samt allt det vackra som rymdes i mitt huvud allt annat var borta.

Detta är helt klart det BÄSTA jag någonsin har gjort i mitt liv och jag kommer definitivt hoppa igen.

Å jag tror att detta är just vad jag behöver för att må bra. Hitta saker där allt mitt fokus ligger på nuet istället för att bara gå in i mig själv.

Det mesta känns tungt och jag får verkligen kämpa hårt för att orka mig igenom dagarna.

Det är inte mycket som behövs för att jag ska bli ledsen, arg eller få ett kraftigt ångestpåslag.

Sen i fredags har jag fått minst ett utbrott om dagen.

Ångesten har varit skyhög och det är inte mycket som behövts för att jag ska ha reagerat med att först få vredesutbrott som drabbar mina anhöriga (oftast är det mamma som får ta största smällen) för att sedan bli ledsen dels över att situationen är som den är men mest för att jag skäms och får skuldkänslor över hur jag beter mig när jag får mina vredesutbrott och att jag inte kan kontrollera mig bättre än så.

När jag får sådan ångest som leder till vredesutbrott blir jag först arg över egentligen ingenting. Jag kan skrika, kasta saker och säga elaka saker,sen blir jag arg och ledsen på  mig själv för att jag har reagerat på de viset och får ångest över att jag betett mig så illa.

I dag är en sådan dag som jag bara känner mig ledsen och gråtfärdig.

Jag känner mig värdelös som inte kan/får jobba.

Värdelös för att jag inte klarar av saker som de flesta andra klarar av.

Värdelös för att jag inte tycks kunna få relationer att fungera.

Värdelös för att jag inte gör någon nytta.

Värdelös för att jag är jag!

Kommer jag någonsin få må riktigt riktig bra så som en frisk människa gör?Kommer jag någonsin kunna bemästra mina demoner till 100%? 

Kommer jag någonsin kunna leva ett liv utan ångest och depressiva perioder?