Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Förbannade jävla vikt!

Jag fattar verkligen inte hur min kropp fungerar!
Förra veckan hade jag ju gått ner x hg och nu igår när jag vägde mig stod vågen på +/- 0 detta trots att jag har kämpat som ett jävla djur med det nya kaloriintaget och jag börjar bli uppriktigt sagt less på att hela tiden kämpa mot vågen. Det är lite som om att min kropp har bestämt sig för "hit men inte längre". Det känns faktiskt lite orättvist nu när jag äntligen aktivt har börjat kämpa för att gå upp i vikt ändå inte går upp. Jag och min psykolog kom överens om att inte göra någon förändring i intaget, det enda jag ska tänka på är att vara extra noga att verkligen följa ordinationen (vilket jag tycker att hag har gjort) samt att jag ska tänka på hur mycket jag rör mig för det kan vara så att jag rör mig mer än vad jag tror att jag gör och min kropp behöver kanske mer vila för att kunna tillgodose näringen bättre. Jag hoppas verkligen att jag hinner gå upp tillräckligt mycket innan jag träffar dietisten nästa gång för annars kommer jag behöva utöka intaget ytterligare och jag vet helt ärligt inte om jag orkar med en höjning till.

En stor del av mig tycker fortfarande inte alls att jag behöver gå upp i vikt utan tycker väl att ja så här är väl bra, vad spelar det för roll om jag väger x kg mindre? Det kanske är det här som är just MIN ideala vikt eller?

Men så enkelt är det inte. Innerst inne förstår jag ju vad en för låg vikt gör med kroppen. Jag vet att alla organ och fysiska funktioner i kroppen behöver en viss vikt och näringstillförsel för att de ska fungera som de ska. Jag vet också att en för låg vikt kan vara påfrestande och rent av farligt för hjärtat, det var ju inte för inte som jag för 2 år sedan blev satt i rullstol och dit vill jag INTE igen. 
Så någonstans måste jag ju ändå förlita mig på att läkarna som satt upp min absolut minsta målvikt vet vad som är bra just för mig och min kropp.
Så även om jag tycker att det är skitjobbigt att gå upp i vikt och även om min målvikt känns lite skrämmande har jag ändå bestämt mig för att jag ska dit för egentligen har jag faktiskt inget val. 
Eller jo jag kan välja att stanna i vikt eller till och med gå ner mer men det kommer förr eller senare innebära att jag måste få sjukvård eftersom min kropp till sist kommer att ta ännu mer stryk än vad den redan har gjort och frågan är....
Är det verkligen värt det?








Det är okej att det är gott

Jag brukar aldrig skriva ut vad jag äter eftersom jag inte vill trigga någon men gör nu ett undantag för i dag gav jag anorexian en käftsmäll. Det är sommar och på sommaren "ska" man äta glass, eller hur? 
Så när det var dags för mellis så åt jag den nya glassen "hallon och lakritsbåt" och den var riktigt god. 

Att tycka att något är gott har inte alltid varit en självklarhet för mig.
För det mesta har ätandet bara varit ångestladdat och jag har aldrig riktigt kunnat njuta av det jag ätit eller kunnat säga att något har smakat bra. 
Man skulle kunna säga att det inte ens har varit tillåtet för mig att tycka att något varit gott och ännu mer förbjudet har det varit att säga det. 

Detta är något som jag har jobbat väldigt mycket med att få en förändring på och och det har successivt blivit bättre. 
I dag får jag fortfarande ångest ibland när jag äter vissa saker eller när jag har en dålig dag MEN.... Jag kan ändå tycka att saker och ting är gott och det är till och med okej att säga det högt. 

Så till alla er som har en ätstörning, försök smaka på saker och känn efter hur det egentligen känns i munnen. Det är okej att tycka att något är gott fastän man har ångest över det. 
Våga smaka, våga att verkligen känna smakerna och våga att erkänna att vissa saker faktiskt smakar bra. 


Min lägenhet

För ca 8 år sedan köpte jag min lägenhet. Jag blev kär i den direkt och blev överlycklig när det sedan stod klart att jag vann budgivningen. Nu skulle jag flytta hemifrån, börja stå på egna ben och bli vuxen, allt var perfekt i min tanke och "fantasi" men verkligheten blev något helt annat.

Det som skulle bli så bra slutade med att jag fick panikångest så fort jag var i lägenheten och känslan av att vara totalt misslyckad växte i takt med att det blev allt svårare att vara i lägenheten.

Ända sedan jag köpte min lägenhet har jag prövat att bo där i olika omgångar. Jag har också varit inlagd på psyk ett antal gånger samt försökt att ta mitt liv då allt bara har känts för jävligt.
De senaste 5 åren har jag bott hemma hos föräldrarna eftersom jag fått panikångest så fort jag har kommit in i lägenheten och jag har många gånger tänkt att jag ska sälja den eftersom jag har haft den känslan av att jag aldrig någonsin kommer att klara av att bo någon annanstans än hemma hos mina föräldrar. Mamma har dock varit envis och hindrat mig från att sälja den, något som jag har tyckt varit otroligt korkat rent ekonomiskt.
Men är något som jag tackar henne för idag  <3 

I våras fick jag helt plötsligt en helt ny känsla.
Jag började faktiskt att längta till min lägenhet. Detta till skillnad från tidigare då jag bara haft ångest för att jag inte bott där. Men nu började jag liksom få lust att vara där, lust att fixa till den och lust att skapa något eget. Jag berättade om mina tankar och känslor för min psykolog och för mina föräldrar och vi kom väl fram till att jag kanske var mer mogen för att börja bo där nu. Jag har jobbat mycket med mig själv och kan hantera mina känslor mycket bättre nu än vad jag någonsin har kunnat gjort.

Som läget är just nu så bor jag växelvis hemma i lägenheten och hos föräldrarna detta för att jag fortfarande är i stort behov av stöd och eftersom jag lätt kan känna mig övergiven annars samt eftersom jag har så svårt för förändringar. Hemma hos föräldrarna har jag mina rutiner som jag följer och i lägenheten måste jag ju skapa nya rutiner vilket tar tid för mig att vänja mig vid. Där av att jag inte ska bo där på heltid än. Vissa dagar är jobbigare än andra men jag har börjat få rutiner även här hemma i lägenheten så det fungerar bättre och bättre.
Jag älskar min lägenhet, älskar att jag kan inreda och fixa den precis så som jag vill ha den och jag älskar att jag kan var så pass pedantisk som jag faktiskt är  :-P .
Jag har inga krav på mig att jag MÅSTE åka hem till lägenheten om jag inte mår bra vilket är skönt MEN jag kan ibland till och med längta hem hit vilket är en helt ny känsla för mig och det känns otroligt bra.


"Favorit" i repris

Jag blir helt ärligt aldrig riktigt klok på min förbannade kropp!

Nu har jag kämpat en hel jävla vecka med min nya matordination, jag har oroat mig för en kraftig viktuppgång och förberett mig rent mentalt att jag kommer att gå upp och vad händer? Jo precis som förra gången jag ökade ut mitt näringsintag så reagerar kroppen med att tappa i vikt istället för att öka.
Jag förstår verkligen inte hur detta är möjligt!

Även om jag tycker att det är skit jobbigt att gå upp i vikt så jobbar jag ju på att just gå upp i vikt och denna vecka har jag verkligen kämpat emot min ätstörning genom att äta enligt min nya ordination och inte kompenserat, så varför går jag då ner? Kan någon förklara det för mig?

En tuff vecka

Nu har det gått en vecka sedan jag träffade dietisten och fick min nya utökade matordination. Det har varit en jävligt tuff vecka för mig och ätstörningen har varit bråkigare än vanligt. Jag har känt mig tjock och tung och allt har väl egentligen bara varit rent av SKIT! Jag har fått kämpa hårt för att faktiskt klara av att ta mig igenom veckan som varit. Men även om anorexian funnits där och bråkat så är det ändå jag som har tagit kontrollen och faktiskt ätit så som jag ska samt inte övermotionerat. Lite som att anorexian styr i tanken men jag styr i handling.

I morgon är det vikttagning som står på schemat och jag fasar över resultatet och vet helt ärligt inte riktigt vad jag hoppas på.
En stor del av mig är rädd för att jag har gått upp en massa i vikt och vill inte alls att vågen ska visa på + i morgon. Att gå upp i vikt är som bekant väldigt jobbigt för mig och jag tänker att risken är stor att vikten tagit ett jätte stort skutt upp nu eftersom jag ökat ut antalet kcal.
En liten liten del av mig tänker att det vore ju bra om jag gick upp i vikt för har jag inte gått upp tillräckligt mycket om en månad när jag träffar dietisten nästa gång så kommer jag att behöva utöka mitt näringsintag ytterligare och det är rätt så tufft i sig.

Jag blir så jäkla frustrerad över att jag tänker, känner och har så mycket ångest fortfarande när det kommer till mat och vikt. Förstår verkligen inte varför det ska behöva ta så mycket plats och energi av mig. Jag önskar så att jag bara kunde bli tillfreds med mig själv och min förbannade kropp.
Jag är inte riktigt där än men en dag ska jag säga hejdå till min ätstörning en gång för alla!
 







Nyare inlägg