Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Kurvan vänder uppåt

Tisdag och vikttagning

Som ni vet reagerade min kropp lite motsatt än vad man kunde förvänta sig när jag ökade kcal intaget. Istället för att gå upp i vikt förra veckan tappade jag rätt mycket. Men i morse hade kurvan vänt och jag har gått upp lite igen, inte allt jag tappade men ändå tillräckligt mycket upp för att jag i nuläget inte behöver utöka intaget ytterligare. 
Det brukar aldrig kännas bra när jag går upp i vikt men idag kan jag i alla fall helt ärligt säga att det känns rätt så okej att jag har gått upp i vikt.
Jag vet ju att det är den vägen jag måste gå så därför känns det rätt skönt att anorexian för engångsskull håller sig ganska så lugn. Så nu är det "bara" att fortsätta kämpa på samma sätt som jag redan har börjat göra.

När resultatet blir tvärt om

I bland förstår jag mig verkligen inte på min egen kropp!

Det var med skakiga ben och mycket ångest som jag ställde mig på vågen i morse. Jag har slitit och kämpat hårt en hel vecka nu med mina nya (större) mellanmål och inte kompenserat med mer rörelse. Jag har verkligen mentalt försökt förbereda mig för en stor viktuppgång men vad händer?
Jo vågen visar på att jag har GÅTT NER i vikt! Hur är detta ens möjligt?
Jag som var så säker på att jag skulle ha gått upp.

Det kan ju vara så att det tar lite tid för kroppen att tillgodose sig näringen och att det är därför som jag inte har gått upp. Så jag tänker fortsätta på samma spår även kommande vecka så får vi se om vikten vänder uppåt till nästa tisdag, har en tid hos dietisten i slutet av maj men om vikten (mot all förmodan) inte vänder uppåt så får jag väl ta och prata med henne tidigare, alt. försöka utöka intaget ytterligare på egen hand. Vilket jag också har pratat med min psykolog om idag och hon håller med mig i detta.

Trots viktnedgången är jag faktiskt jävligt stolt över mig själv för hur det nu än är så har jag faktiskt trots ångest och motsträviga tankar genomför det som jag och min dietist kom överens om och det har inte varit enkelt. 
Så det är ju inte mitt fel att kroppen inte reagerar så som man kanske hade önskat. 


Outhärdlig ångest

Jag har väl haft bättre måndagar än denna kan man säga.
I morgon är det vikttagning igen och om det i vanliga fall brukar vara jobbigt så är det ingenting emot hur det känns just nu.
Nu har det gått en vecka sedan jag började med mina nya mellanmål. 
Det har gått riktigt bra tycker jag, trots ångest har jag ätit som jag ska och jag har inte kompenserat med rörelse men...... 
Ångesten över en viktuppgång är nu outhärdlig, även om jag är fullt medveten om att det är just att gå upp i vikt som är målet, men vad hjälper det när känslan och ångesten tar över? 

Jag skulle vilja kunna säga att jag inte bryr mig om den högst troliga rätt stora viktuppgången men det vore en ren lögn som ingen, allra minst jag skulle tro på.
Just nu sitter jag med ångest och tänker på hur jag ska kunna hantera viktuppgången i morgon. Som tur är träffar jag ju min psykolog på tisdagar så jag kommer ju att kunna ventilera och bearbeta det hel med henne i morgon. 

Need to love myself

Nu har det gått tre dagar sen jag träffade dietisten det vill säga tre dagar med mina nya (större) mellanmål.
Det har gått bra det har det gjort men just nu i skrivandes stund känns det riktigt tungt och jag har ångest.

Många ätstörda tankar snurrar genom huvudet just nu och jag får kämpa hårt för att hålla mitt nya matschema samt kämpa emot för att inte kompensera med hjälp av rörelse. 
Jag har redan nu börjat oroa mig för nästa vikttagning och är orolig för hur jag kommer att reagera på tisdag när jag ställer mig på vågen. 
Jag är inget dumhuvud så jag fattar ju att jag kommer att ha gått upp rätt mycket i vikt på tisdag i och med att näringsintaget har utökats.
Är fullt medveten om att det är just det jag behöver och att det är det som är syftet med det hela men det gör det ju inte lättare för det.
Min viktfobi är stor och ätstörningen säger att jag ska gå ner i vikt och bli smalare så även om jag vet och förstår att jag behöver gå upp i vikt är det ändå svårt för mig att till 100% acceptera det. 

Trots alla motsträviga tankar och känslor så fortsätter jag kämpa. Jag följer mitt nya matschema och jag tvingar mig själv till att inte kompensera för det. Ångesten är hög och jag mår skit men jag har ju bestämt mig för att ta tillbaka makten över ätstörningen så vad har jag för val?







Nyare inlägg