Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

När kroppen vill ha mer

När jag träffade min dietist förra gången kom vi överens om att jag skulle öka mitt näringsintag för att få upp min vikt. Det som hände var att när jag började med mitt nya "matschema"/ utökade kcal var att jag gick ner i vikt och förhållandevis rätt mycket. Sen gick jag upp lite igen för att sedan gå ner och sen upp igen. Nu när det har gått en hel månad så har det egentligen inte hänt någonting alls! Vikten är på +/-  0 vilket jag tycker är väldigt konstigt för jag menar jag har ju ätit mer så då borde jag ju gått upp i vikt eller?

Idag var det dags att träffa dietisten igen för en uppföljning i hur det har gått med vikten, jag hade redan innan vårt möte målat upp lite olika scenarion i huvudet om vad som skulle kunna tänkas hända vid vårt möte idag. 
Att jag skulle bli tvungen att utöka näringsintaget ytterligare hade jag ju på känn eftersom vikten som sagt nu är den samma som för en månad sen.
Jag har även redan innan vårt möte tänkt igenom vart jag skulle kunna tänka mig att utöka intagen samt med vad, för även om jag någonstans hoppades på att slippa en utökning så har jag ju ändå förstått att det är just det som behövs göras.

Mycket riktigt, dietisten sa det att jo intaget behöver mycket riktigt utökas precis som jag trodde, dock lite mer än vad jag hade räknat med vilket blev väldigt jobbigt för mig samtidigt som jag har förståelse för att vi inte kan gå allt för långsamt fram för kroppens skull, som enligt dietisten skriker efter mer näring.

Vi bollade lite idéer fram och till baka och till slut bestämde jag mig för att jag ville dela upp de nya extra kcal på tre. Så jag lägger en del på frukosten, en del på lunchen och den sista delen på mitt mellanmål för då blir det inte så mycket åt gången för mig och jag slipper lägga till ytterligare ett mål.
Vi bestämde vad jag ska lägga till på frukost och lunch samt så fick jag lite förslag på mellanmål men där är jag rätt fri att laborera själv bara det ger rätt antal kcal så för mig är det "bara" att fortsätta som jag redan har gjort.. att våga vara nyfiken på olika livsmedel och våga pröva mig fram till vad jag tycker om och vad som passar mig.

Just nu har jag väldigt hög ångest och tänker med fasa på vikten som kommer att öka men jag tänker minsann fortsätta att ta kommandot över anorexian. Den har fått tagit så stor plats i mitt liv. Styrt och kontrollerat mig i så många år. Nu är det min tur att styra och kontrollera den! Det kommer ge mig ångest, det kommer ta tid och det kommer inte vara enkelt men jag ska fan mig visa den, mig själv och alla andra att jag är starkare nu än vad den är!



Vill ni följa med på resan och hjälpa/stötta mig?



2 år hemma!

Det har blivit en liten miss i min tidsberäkning när jag har bloggat.

Den 19/5 kunde ni läsa om att jag hade varit hemma i 2 år (se http://bpdninni.bloggo.nu/2-ar/ ) men det var fel skrivet av mig.

Den 19/5-2017 fick jag beskedet om när jag skulle skrivas ut vilket var den 24/5-2017. Alltså är det i morgon som jag "firar" 2 år hemma :) 

Att ha varit hemma i 2 år är rätt stort för mig för så länge var det längesedan jag varit hemma utan att behöva vara inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning och/eller ätstörningscentrum. Man skulle kunna fråga sig hur det kommer sig att jag nu har klarat av att vara hemma så länge och jag tror helt enkelt att det har mycket att göra med att när jag var inlagd sist på Danderyd och hamnade i rullstol samt tvingades att ligga och vila större delen av dagarna så fick jag en insikt i min ätstörning och det var första gången i mitt liv som jag erkände det för mig själv. 

Eftersom tidigare ätstörningsbehandlingar aldrig har hjälp mig valde jag denna gång att göra min behandling på Danderyds allmänpsykiatri istället för att bli inlagd på en ätstörningsklinik. Läkarna där rådfrågade och fick lite riktlinjer och tips från SCÄ (jag fick även träffa dem vid ett tillfälle). Jag var långt ifrån överens med läkarna alla gånger och gudarna ska veta hur mycket jag skrek, grät och verkligen HATADE sjukvården stundtals och jag tyckte att deras krav på mig var helt orimliga. Så många gånger som jag blev förbannad på läkarna när de gång på gång berättade för mig att jag behövde äta ÄNNU MER! Dessa gånger blev jag rasade och lämnade rummet skrikandes och gråtandes. Efter ett tag brukade jag alltid lugna mig lite och kunde ändå hantera deras beslut. I slutände var det ändå jag som fick göra valet, det var jag som bar ansvaret för att få detta att fungera. Alternativet var ju att bli skickad till en ätstörningsklinik och då hade min behandling inte blivit lika individuell som den ändå faktiskt blev på Danderyd.  

Tror nog att det är just det som gjort att jag nu ändå har kontrollen över min ätstörning. Visst var det läkarnas ord på Danderyd som gällde men jag fick trots allt vara med och bestämma lite hur vida jag ville att mitt matschema skulle se ut och det har gjort att jag lättare har kunnat vidmakthålla det som var då (något jag aldrig lyckats med efter en ätstörningsbehandling). Jag har lärt mig att ta ansvaret för att det ska fungera, jag förstår vikten i att inte ha för låg vikt (även om jag har mycket ångest just kring vikt och storlek). Jag har också lärt mig att dra i bromsen när det börjar gå åt fel håll och jag är inte längre rädd för att ta hjälp av en dietist.

Vidare så har jag fortfarande mycket ångest och självhat. Jag känner mig ofta värdelös och obetydelsefull. Jag har fortfarande många tankar och känslor som är svåra att hantera för mig och jag har ibland svårt att kontrollera mina impulser men det är något som jag och min psykolog jobbar mycket med.   

Sist men absolut INTE minst så är jag helt övertygad om att den viktigaste orsaken till att jag lyckats hålla mig hemma i 2 år nu är tack vare min UNDERBARA FAMILJ! Utan dem hade jag verkligen inte orkat kämpa så som jag gör nu.   <3 ÄLSKAR ER!  <3 

Å så kom den likt ett brev på posten.....Min dåliga dag.

Idag mår jag inte alls bra, har så mycket ångest och negativa tankar.
Det är inget som hänt men jag mår bara anmält dåligt.
Jag känner mig stor som ett hus och tung som en elefant å tittar jag mig i spegeln vill jag bara gråta. Kan väl inte säga att jag haft så stor lust att äta men har ändå gjort det eftersom jag vet att det är det enda rätta.

Har försökt att distrahera mig med olika saker men utan resultat. 
Har så mycket ångest just nu och mina demoner talar om för mig hur totalt misslyckad och värdelös jag är. 
Det mesta har väl helt enkelt känts riktigt jobbig och varje minut har känts som en hel evighet och jag som bara vill att den här dagen ska få ett slut.

När dessa dagar kommer så är det svårt att minnas de bra dagarna för de dåliga dagarna känns så himla mycket mer. Det är som att de dåliga dagarna äter upp de få bra dagarna jag har och då är det svårt att tänka positivt.
Försöker ändå att se det som just en dålig dag och hoppas istället på att en bra dag kommer snart. 


2 år!

I dag är det exakt 2 år sedan jag kom hem efter att ha varit inlagd på Danderyds psyk i nästan 6 månader.
När jag blev inlagd hade jag i princip slutat att äta helt och min vikt var dödligt låg. Jag blev satt i rullstol och tvingades även att ligga till sängs rätt mycket i takt med att jag också fick börja äta (för mig kopiösa mängder mat och näringsdrycker) för att få upp i vikt. Min vistelse där var riktigt tuff och jag fick gå igenom många väldigt jobbiga saker, men med mycket stöd både hemifrån och stöd från personalen tog jag mig ändå igenom det.

Nu har jag varit hemma i 2 år och mycket har hänt.
Den största skillnaden nu är väl kanske att nu är mycket mer medveten om mina problem. Jag har börjat ta mer ansvar för mitt mående och jobbar konstant med att hitta metoder för att kunna hantera mina tankar, känslor och impulser. 
När vi kommer till den anorektiska delen av mig så får jag fortfarande kämpa rätt hårt för att den inte ska ta över, men jag är medveten om hur den lägger krokben för mig och jag är mycket mer observant på när det är den delen av mig som styr, vilket gör att jag nu mer själv (med hjälp av familj och psykolog) kan dra i bromsen innan det går för långt.

Jag lever med en ständig kamp mellan mig, ångesten, tankar, känslor och mina "demoner" men allt oftare är det jag som får sista ordet och vinner över dem.
2 år hemma utan inläggning och så tänker jag försöka fortsätta!




                                   

När ångesten håller sig lugn

I dag har det varit en sådan här bra dag då ångesten bara har knackat på lite grann.

Jag började dagen med en långpromenad med Chip längst vattnet.
Fortsätter dagen med att baka både en sockerkaka och kakor så nu luktar det gott i hela trappuppgången här hemma  :-) 
Efter det så fixade jag till det i min bokhylla samt rensade ur en låda under sängen med massa saker i, sorterade upp och sparade en del men kastade bort rätt mycket av sådant som jag ändå inte använder längre. Blir alltid så nöjd när jag rensat upp bland mina grejor.

Efter lunch tog jag mig en lite kortare promenad med Chip och nu sitter i solen på min balkong och äter mitt mellis, lyssnar på musik och njuter av att ångesten har hållit sig så pass lugn idag.
En bra dag då jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag mår rätt så bra. 
Ångesten finns där i bakgrunden och väntar på att få slå till så som den alltid gör. Men just nu, just idag mår jag faktiskt bra!
 

Äldre inlägg