Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från mars 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Struktur och åter Struktur

I ett tidigare inlägg skrev jag hur viktigt det är för mig att planera och ha struktur i min vardag se: (http://ninni.bloggonline.se/Struktur-rutiner-och-planering/). 

Det här med struktur och planering återkommer även när det gäller maten. Jag har kommit på att det blir mycket enklare och mindre ångestfyllt att äta middag om jag redan vet vad jag ska äta för något innan det är dags för att laga middagen. Att vänta in i det sista och typ komma på kl 16:00 att "shit jag skulle ju äta middag också! Va fan ska jag äta?" ger mig allt för många val och ångesten stiger och det hela slutar med att jag sitter där med ångest och funderar på hur vida jag gjorde rätt val eller inte.

För att undvika dessa situationer gör jag alltid en veckomatsedel. Det ger mig tid att i lugn och ro fundera på vad jag kan tänkas äta. Denna matsedel är dock bara preliminär och kan ändras om situationen är sådan (ex om jag ska äta någon annan stans) men den ger mig en grund att stå på och jag slipper ångesten som annars blir varje dag då jag ska komma på vad jag ska äta. 

Försäkringskassan inte den smidigaste instansen

Fram till i år har jag haft något som kallas för "Hel aktivitetsersättning", men eftersom jag nu har fyllt 30 så slutar denna att gälla.
Med hjälp av läkare och psykolog ansökte jag därför om "Sjukersättning" men denna fick avslag då jag inte anses vara tillräckligt sjuk detta tog mig väldigt hårt. Varken jag eller läkaren kunde förstå hur försäkringskassan kunde mena att bara för att jag fyllt 30 så skulle allt vara frid och fröjd och min arbetsförmåga vara på topp. Nu i efterhand så har jag förstått att det där med "Sjukersättning" är väldigt få som får. Det är nästan så att man behöver vara dödligt sjuk för att få en sådan bivilligad. 
Försäkringskassan avslog alltså min ansökan om "Sjukersättning" och hänvisade i stället till att jag skulle söka "Sjukpenning i särskilda fall". 
Så det är precis det jag gör tillsammans med min läkare och psykolog, som vi förstod det på försäkringskassan så skulle detta inte vara några problem och nytt hopp väcktes. 

I går fick jag ett brev från försäkringskassan jag öppnar det och hela min värld rasade samman! I detta brev låg nämligen beslutet om "Sjukersättningen" och jag fick även här veta att jag INTE var bevilligad att få "Sjukersättning". Som sagt hela min värld rasade samman och i min förtvivlan ringer jag mamma och berättar gråtandes vad som hänt hon försöker lugna mig men utan framgång och jag slänger på luren.
15 minuter senare kommer mamma hem till mig i lägenheten och hittar mig sittandes på golvet med blodig arm. Impulsen hade blivit för stor och jag kunde inte stoppa det. Mamma sätter sig hos mig och försöker lugna mig samtidigt som hon försöker få tag på försäkringskassan för att få klarhet i deras beslut. Medan hon sitter i telefonkön kollar hon på "mina sidor" på försäkringskassans hemsida och ser där att jag visst kommer få ny utbetalning eftersom min ansökan om "Sjukpenning i särskilda fall" blivit godkänd. Mycket förvirrande.

När hon äntligen kopplas fram får vi förklaringen kring situationen.
Jag kan INTE få "Sjukersättning" eftersom jag inte har någon inkomstbaserad grund MEN jag får "Sjukersättning i särskilda fall".   
Det konstiga i det hela är att jag inte har sökt "sjukersättning" utan jag har ansökt om "Sjukersättning i särskilda fall" och så får jag ett brev skickat till mig där jag då får ett avslag...Varför i HELVETE kunde de inte skicka ut det beslutet som talar om att jag ska få min ersättning? Har man som mig problem med psyket är det väl inte så konstigt att man reagerar som jag gjorde. Man orkar liksom inte med alla motgångar och denna gång var dessutom motgången egentligen obefintlig.
Hade de istället skickat ut beslutet som berätta att min ansökan om "Sjukpenning i särskilda fall" blivit godkänd hade saker och ting som hände i går aldrig hänt.

Nåväl slutet gott allting gott!

En utmaning

I bland blir det väldigt uppenbart vad man behöver jobba mer på för nå ett  mindre "ätstört" och mer "normalt" beteende.

I dag var mamma och jag inne i Stockholm och shoppade, (vilket i övrigt var väldigt mysigt). Detta innebar då även två ät-tillfällen, lunch och mellanmål. Att äta lunch ute för mig är inte så jätte jobbigt eftersom mamma och jag vanligen gör detta 1 gång i veckan hemma i Norrtälje och jag har en sak som jag kan äta och känner mig bekväm med. Men att fika ute är något som jag inte är så van vid och detta ställer till lite problem för min del. 

Jag har ju mina fasta mellanmål. I veckorna äter jag oftast frukt eller macka till mellanmål och på helgerna brukar jag försöka fika något med familjen, vilket jag fått rutin på och det fungerar bra, men att fika ute på café är en helt annan sak! 

Jag hade ju kunnat ta den enkla vägen idag genom att ta med mig en banan i väskan så hade melliset varit löst, men jag bestämde mig för att anta utmaningen och faktiskt ge mig på att fika på café med mamma. Det visade sig vara snäppet svårare än vad jag hade trott och tänkt mig. Först så tog det en stund innan vi hittade ett café som jag kunde tänka mig att fika på och när vi väl hittade ett så fick jag ångest och hade svårt att välja vad jag skulle ta. När jag väl hade bestämt mig för att ta en bulle så fick jag ångest över det. Skulle jag valt något annat? Jag satt där med min ångest men kunde ändå tycka att bullen faktiskt var rätt så god. Efteråt blev det lite jobbig och ångesten knackade på men jag hade gjort det och nu är jag rätt stolt över att jag faktiskt klarade denna utmaning utan raseriutbrott och utan tårar.

Men som sagt detta är något jag behöver jobba på för jag vill också kunna gå ut på stan, äta den där jävla bullen (eller vad jag nu väljer) och njuta av den utan att får ångest. Så nu har jag bestämt mig för att jag ska utmana mig med att gå på fik lite oftare. 





  

Struktur, rutiner och planering

För att jag ska fungera i min vardag och må som bäst behöver jag rutiner, struktur och noga planering.

Rutinerna är mycket viktigt för mig och jag har svårt att bryta dessa rutiner. Jag ska äta frukost, lunch, mellis, middag och kvällsmål och helst på någorlunda samma tider där emellan har jag 3 promenader som jag tar med Chip, rubbas någon av dessa rutiner blir jag lätt stressad och det tar ganska mycket av mig för att rubba på dessa rutiner. Lika så, så har jag vissa fasta aktiviteter varje vecka. Till exempel: kör på måndagar, psykolog på tisdagar, sjukgymnast på onsdagar och gym på söndagar. Å det gäller samma sak här, blir någon av dessa aktiviteter inställda eller flyttade så blir jag även här stressad och jag vet inte riktigt vad jag ska göra istället.

Under de tider då jag inte har någon fast rutin gäller det att jag varje dag har planerat för vad jag ska göra eftersom om jag får för mycket "dötid" känner jag mig rastlös, vilsen och får ångest över att jag inte vet vad jag ska göra och detta leder oftast inte till något bra. Därför har jag varje kväll nu börjat göra en dagsplanering för kommande dag så jag vet vad jag ska pyssla med kommande dag. 

I mångas ögon ses säkert detta som ett väldigt inrutat liv och visst så kanske det är men just nu är det precis den strukturen jag behöver för att jag ska fungera som bäst.

 

Vissa perioder är sämre

Det är bara att inse och acceptera att vissa perioder är tyngre än andra. . Egentligen så vet jag inte varför, för det är ju inget som har hänt, jag är helt enkelt bara mer ledsen nu, har mer ångest och jag tycks nu vara inne i en nedåtgående spiral. 

Helst av allt vill jag bara trycka undan allt jag känner inom mig för jag orkar inte med dessa negativa och destruktiva tankar och jag har blivit rätt så duktig på det. Jag håller liksom skenet uppe för att "lura" både mig själv och min omgivning att allt är okej. Dels för att inte oroa men också för att jag inte vill att jag ska må som jag faktiskt gör. Jag vill ju inte att det ska vara så här och försöker därmed lura mig själv att allt är bra. Men det går till en viss gräns sen orkar jag inte längre låtsas att saker och ting är bra.

Gränsen för hur mycket jag kan trycka undan är nu nådd och när jag var hos min psykolog i går tog inte mer än högst en minut sen satt jag där i stolen och tok grät utan att egentligen kunna förklara varför. Det är så många känslor och tankar som kommer på en och samma gång att det är omöjligt att bena ut vad som är vad.

Jag försöker alltid vara stark och kämpar hårt för att stå emot alla känslor, tankar och impulser som jag får men just nu har jag tappat orken för ett tag.







Äldre inlägg