Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Nykteranorektikser

Min anorexidiagnos fick jag redan 2002 och det efter att strulat med maten under flera år. Detta är en diagnos jag inte velat veta av eller riktigt accepterat, trots alla ätstörningsbehandlingar jag gått. Det var först 2017 som jag helt och hållet erkände för mig själv och för alla andra (som redan visste) att jag var en anorektiker. Det var också först 2017 när jag blev inlagd på allmän psyk som jag genomgick en behandling som faktiskt hjälpte mig. Denna behandling innebar väldigt mycket eget ansvar och jag var hela tiden delaktigt i min viktökning och matscheman, men i stöd av läkaren på plats och råd från scä. Vi var väl inte alltid sams kring bestämmelserna och jag var många gånger riktigt förbannad på läkarna när jag tyckte att de gick för fort fram. Men med hjälp av personalen och tack vare min nya insikt tog jag mig igenom detta och fick efter lite mer än fem månader komma hem och då utan rullstol.

Enligt mig kan man inte bli helt frisk från sin ätstörning. Även om man går upp i vikt och sköter sitt näringsintag och normal motion så kommer tankarna ändå att finnas kvar. Det är som att ha en liten djävul inuti sig och denna djävul kan dyka upp när man minst anar det, Börjar man då lyssna och lyda den där smarta jäveln så kan man lätt falla dit igen. Det är lite som att vara alkoholist. De kan inte ta det där "bara ett litet glas" för innerst inne vet de att det där "lilla glaset" lätt blir fler. Exakt lika dant är det med ätstörningen. Man kan inte säga att "jag ska bara hoppa över middagen ikväll" eller "nej tack jag tycker inte om bullar" (när man egentligen bara är rädd för kcal innehållet) eller "jag ska bar springa lite till" etc. 
För börjar man tulla på maten och ta genvägar är man snart fast igen. Därför gäller det att man hela tiden är vaksam på signalerna och faktiskt utmanar sig själv i olika situationer.

I dag skulle jag kalla mig för en "nykteranorektiker" och med det menar jag att jag är fortfarande en anorektiker och tankarna finns där men jag har lärt mig att hantera och kontrollera min ätstörning. 
Just nu är jag inne i en fas där jag får jobba lite extra för att hålla bort anorexidjävulen. Jag ser därför till att försöka att utmana den lite extra genom att äta "förbjudna" saker samt att inte ta några genvägar för det är det bästa sättet att ta kontroll över ätstörningen.








Alla hjärtans dag

Det är alltid viktigt att visa sina nära och kära att man älskar och bryr sig om dem, men just i dag är det alla hjärtans dag så varför inte passa på att uppmärksamma dem man älskar lite extra. Säg något fint och ge en kram.

Jag önskar er alla fina läsare oändligt mycket kärlek. 
Kom ihåg att ni är värdefulla!   <3 





 

Ensam

Jag kan tycka att det är rätt så skönt att vara ensam ibland. Som idag när solen sken och jag tog en långpromenad med min vovve, då njöt jag av att det bara var han och jag. Jag kunde suga in solens energi och njuta av det vackra vädret. Men det är den övriga tiden som blir jobbig för mig. Att vara ensam är en sak men att även känna sig ensam är en helt annan sak.

Det är när jag är ensam och KÄNNER mig ensam som mina tankar far iväg. Jag tvingas liksom att möta mig själv, mina tankar, känslor och demoner. Ångesten stiger och jag försöker fly från den. Ibland lyckas jag byta fokus men allt för ofta fastnar jag i det stadiet och ångesten och den inre smärtan blir för stark för mig och det är då jag tar till rispandet/skärandet. Det ger en tillfällig ångestlindring men på sikt vet jag att det inte hjälper då skärandet ofta leder till skuldkänslor.

Jag behöver lära mig att inte fly från ensamheten och mig själv. Måste våga möta mig själv och få tyst på demonerna innan de tar över mig helt och hållet.





 

Inte ropa hej förrän man är över ån

Jag som var så säker på näringsdrycken i går var min sista. Men ack så fel jag hade för istället för att gått upp hade jag till och med gått ner lite. I vanlig ordning är min känsla och reaktion två delad. Den ätstörda sidan är rätt nöjd men den andra sidan är lite.. Inte missnöjd men mer saklig och konstaterar att; jaha ja det här var ju onödigt då får jag väl fortsätta med näringsdryckerna ett tag till då. 

Får se vad psykologen säger när jag träffar henne idag. 

Sista näringsdrycken?

I kväll dricker jag min sista näringsdryck! Eller.. det är vad jag tror i alla fall.  I morgon är det ju tisdag och vikttagning igen och jag är helt övertygad om att jag har gått upp så pass mycket att jag inte kommer behöva fortsätta med näringsdryckerna.

Känslorna kring detta är väldigt blandade. Visst är det skönt att bli av med näringsdryckerna men samtidigt är det sjukt jobbigt att gå upp i vikt   :-\ 

Äldre inlägg

Nyare inlägg