Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Gym

Att träna får oss att må bra både fysiskt och psykiskt är något som man alltid få höra, och visst är det så men det gäller att träna lagom mycket utifrån vad ens fysiska tillstånd tillåter och detta är inte alls lika lätt som det låter.

Jag har aldrig varit den som "extrem tränat" men jag har tränat mer än vad jag borde i samband med att jag ätit för lite. Hade en period i livet då jag fick klippa mitt gymkort eftersom jag inte kunde hålla mig till (för mig) en lagom träningsnivå. Jag har även haft perioder där jag "smyg tränat" på olika sätt. 

Problemet med mig är att jag är rastlös och har ett ganska stort rörelsebehov, vilket inte är optimalt när man har en ätstörning och fortfarande ligger i underkant när det gäller vikten. Eftersom jag har en hund så är jag ju ute och går mycket med honom men detta räcker inte riktigt för att jag ska kunna ta det lugnt de andra delarna av dagen vilket ofta leder till att jag liksom irrar runt och aktiverar mig med div saker eller ibland faktiskt självskadar bara för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt som cirkulerar runt i huvudet på mig.

Som ett resultat av att jag haft en långvarig ätstörning med väldigt låg vikt så har jag även ett rätt skört skelett och jag får lätt ont i min leder och muskler. I samrådan med min sjukgymnast, psykolog och läkare har vi bestämt att jag ska få börja gå på gym 1 dag i veckan för att dels stärka mina muskler (som är rätt obefintliga just nu   :-P ) men också för att jag ska få utlopp för min överskottsenergi och på så vis förhoppningsvis få må lite bättre både fysiskt och psykiskt.

Så idag träffade jag min PT för första gången, det var lite jobbigt för jag tvingade mig själv att berätta om min ätstörning för honom samt om mina tidigare erfarenheter att träna på gym (då jag övertränade). Han var mycket förstående och tyckte att det var starkt gjort att berätta. Tillsammans la vi upp ett rätt enkelt träningspass för mig där målet är just att stärka musklerna och för att få utlopp för energin. Nu gäller det för mig att vara stenhård mot mig själv och INTE träna mer än vad vi kommit överens om. Det kommer nog att bli tufft men jag tror att mina förutsättningar till att klara av det nu är bättre än förut, för jag och min psykolog följer upp vikten varje vecka, jag äter bättre nu, jag förstår bättre hur min anorexia fungerar och jag känner igen varningsklockorna bättre nu.



Till sist vill jag vända mig till alla er som har eller har haft en ätstörningsproblematik eller av någon annan anledning har problem med vikten. Som jag nämnde är det här med att jag nu ska börja gå på gym en dag i veckan inget som jag har tagit beslut om själv utan det är ett beslut som jag tagit tillsammans med min läkare, psykolog och sjukgymnast. Detta för att vi tillsammans ska kunna hålla koll på att jag tränar lagom mycket och inte rasar i vikt eller kommer in i en ond träningsspiral. Jag har även berättat för min PT om min ätstörning vilket gör att även han kommer att ha lite koll på mig.
Så VIKTIGT VIKTIGT börja INTE träna utan att rådfråga med någon psykolog/läkare/sjukgymnast eller annan behandlare. Var ärlig mot den som ska lägga upp ditt träningspass om din problematik och var ärlig mot dig själv! Träningen ska stärka dig och INTE gynna ätstörningen!

Puss på er  <3 



 

Tack mamma och pappa

Älskade mamma och pappa! Ni har fått tagit så himla mycket skit från mig. Jag har på olika vis nog svikit er många gånger om utan att det varit min mening. Men trots alla svårigheter vi har gått igenom har ni alltid stått där bredvid och stöttat mig och det tålamod ni haft med mig är beundransvärt. 

Så 

Tack för ni alltid tror på mig

Tack för att ni alltid försöker stötta och hjälpa mig

Tack för att ni aldrig ger upp tron på mig trots alla gånger jag misslyckats

Tack för att ni aldrig ger upp, när jag själv gör det och inte tror på att det finns någon ljusning

Tack för att ni alltid finns där när man behöver

Tack för att ni är ni 

och

TACK FÖR ATT JAG FÅR VARA ER DOTTER ÄLSKAR ER!






 

Ketchupeffekten

Det här med att ha en balans mellan aktivitet och vila är inte riktigt min grej. Det kan gå i perioder som det inte händer så mycket i mitt liv för att sedan BANG! och allt kommer på en och samma gång.

Det är precis det som har hänt nu. Under senaste veckan har det hänt massa saker och under de två kommande veckorna kommer det att hända ännu mer. Vissa saker är roliga andra mer ett måste och nödvändigt ont. Utöver mina vanliga rutiner ska jag bland annat åka till Ikea, träffa en kompis, träffa en TP på Friskis, ta emot rörmokare, åka på kryssning, påbörja en ADHD utredning och sen fyller jag år den 8/3 och det ska vi fira den 9/3. På allt detta har jag även nu beslutat att jag vill försöka börja bo i min lägenhet igen.

Jag har en lägenhet i Norrtälje sen flera år tillbaka där jag har bott lite växelvis beroende på hur jag har mått. Nu har jag inte bott där på flera år på grund av hur mitt tillstånd har varit. Men under den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det kanske vore på tiden att börja vara där igen. Så i förra veckan tog jag beslutet om att göra det. När jag beslutar mig för något går jag all in och vill att allt sker helst igår. Så jag har ju börjat packa och köra saker till lägenheten nu, kör några kartonger varje dag. I Tisdags fick jag hjälp av pappa och Per att hämta en soffa som mamma och jag köpte i lördags. 

Men nu har min mamma och psykolog dragit lite grann i bromsen eftersom de tycker att jag ser lite trött ut och är rädda för att allt detta ska bli för mycket för mig. Å ja jo de har nog rätt i det att det blivit lite väl mycket för mig nu. Så det här med flytten får jag dra ner farten lite på och vi har kommit överens om att jag inte ska börja sova där förrän efter min 30 årsdag. Ibland behöver man någon som drar i bromsen så att man inte stupar.

Att inte kunna få barn

I dag är inte en bra dag.

Jag har precis fått veta att jag kanske aldrig kommer att kunna få egna barn. Var till en gynekolog idag och pratade om huruvida jag är fertil eller inte. I och med att jag insjuknade i min anorexi i så tidig ålder har jag aldrig haft en naturlig menstruation och har det inte än idag. Jag äter Jasmin (ett p-piller) för att få i mig viktiga hormoner som min kropp inte riktigt klarar av att producera själv. Jag frågade gynekologen idag om det kunde vara på grund av dem som min menstruation uteblir men så var inte fallet.

I nuläget är jag för underviktig så den kan inte producera de hormoner som behövs för att kunna sätta igång en menstruation och min kropp är för tunn för att kunna klara av en graviditet och det är inte ens säkert att min målvikt kommer att räcka för att få igång en naturlig menstruation eller att jag då kan bli gravid eftersom min undervikt har pågått i så många år. Om/när jag kommit upp i vikt kan man göra en utredning kring detta genom en massa prover, men som läget är idag är det inte lönt att göra detta, utan jag måste gå upp i vikt för att en utredning ska vara aktuell.

Det här är något som tar mig hårt för jag har ju en längtan om att få bli mamma så det är klart att jag blir ledsen. Å allt är mitt eget fel! Det är jag som förstört kroppen på det här viset. Förbannade jälvla skit kropp! Förbannade jävla anorexia!

Att vara förälder

Att vara förälder är ingen enkel uppgift, man bär på ett stort ansvar och jag kan tänka mig att man alltid mer eller mindre oroar sig lite över sina barn. Har man då sen ett barn som är överkänslig, har borderline kombinerat med en ätstörning är uppgiften som förälder ännu tuffare och oron troligen väldigt mycket starkare. 

Att det varit så för mina föräldrar är väl inget jag har gått och tänkt på. Det är först nu i vuxen ålder som jag inser hur mycket oro och rädslor jag med mina diagnoser har utsatt och utsätter mina föräldrar för, samt hur mycket skit de har fått tagit från mig med alla mina sammanbrott och utbrott.

Utan att veta så tror jag inte att det varit alla de gånger som jag rymt hemifrån, slängt i dörrar, gapat, skrikit och gråtigt som har varit värst för mina föräldrar. Det som troligen har varit värst är nog deras oro och maktlöshet, att bli tvingad att bara stå bredvid utan att kunna göra något för att hjälpa.

Hela tre-fyra gånger har jag svävat mellan liv och död på grund av att min ätstörning tagit över. Dessa gånger har mamma och pappa bara kunnat stå och se på medan sjukvården kämpat för att få mig att börja gå upp i vikt igen. Å när vändningen kommit har de sedan fått kämpa, hjälpa och stöttat mig igenom ätstörningsbehandlingar och fungerat som "matvakter" för att jag inte skulle falla igen, och det sistnämnda har inte varit lätt, för det har blivit många fajter kring matbordet. Det är egentligen först idag som jag faktiskt tar eget ansvar för mitt matintag. Så nu kan de faktiskt bara få vara just ett stöd för mig de dagar maten känns extra motigt.

Nu i vuxen ålder har jag även tagit ett antal intoxer och blivit körd till akuten. Även här svävandes mellan liv och död utan att de har kunnat göra något annat än att bara se på. Å jag vet at de många gånger har varit och är rädda för att komma hem eftersom de inte vet i vilket skick de ska hitta mig i och med mitt självskadebeteende. 

Mamma och pappa förlåt för all oro jag har skapat för er. Ni har fått gått igenom saker som ingen förälder borde behöva gå igenom. Förstår att det inte kan ha varit lätt alla gånger och jag vet att ni fortfarande känner en viss oro men tro mig när jag säger att jag tänker fortsätta att kämpa och jag tänker inte dö ifrån er <3

Äldre inlägg