Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Min nya vän.. Tyngdtäcket Cura Pear:)

Jag har väldigt svårt att komma till ro och somna på kvällarna. Trots att jag äter medicin för att få sova, sover jag väldigt oroligt. Jag ligger och tänker väldigt mycket och hjärnan går liksom på högvarv och jag drömmer, kallsvettas och vaknar flera gånger under natten. 

I går kom mamma hem med ett tyngdtäcke till mig då hon läst att många som har psykiska problem och sover dåligt blivit hjälpta av dessa täcken.   Så i går kväll bäddade jag ner mig under mitt nya täcke och det var så skönt! Jag kände mig liksom "ombonad" lite som när man sover med någon som håller om en (vilket brukar få mig att sova bättre).  Å för första gången på väldigt länge sov jag faktiskt riktigt bra och jag kände mig utvilad på morgonen. Tänk vad ett täcke kan göra. 



Ni kan läsa om täcket på: http://https://www.clasohlson.com/se/Tyngdtäcke-CURA-Pearl/44-3548-5#moreinfo 


Tankar, känslor och sunda förnuftet

Tankar, känslor och sunda förnuftet går inte alltid hand i hand. I mitt fall går det näsan aldrig hand i hand.

Nu har jag då druckit näringsdrycker i tre veckor, de första två veckorna hände inte mycket med vikten, jag till och med tappade några hekton under vecka två. Troligen sög mina organ åt sig all näring så de blev inte mycket kvar till själva viktuppgången. Men när jag nu vägde mig i morse hade vikten tagit ett rejält skutt uppåt vilket blev väldigt jobbigt för mig och jag bröt ihop i gråt, jag tyckte att det var för mycket upp på bara en vecka. Å ena sidan så väger jag lika mycket nu som jag gjorde den 1 januari i år och jag har fortfarande några kilon kvar innan jag får testa att ta bort näringsdryckerna så egentligen borde det inte bli så jobbigt.

Det blir så paradoxalt, här jobbar jag för att gå upp i vikt och när jag  väl gör det så blir jag ledsen för att jag går upp i vikt! Det är lite som att "ja, jag vill gå upp i vikt.... bara jag inte går upp i vikt". Förstår ni hur jag menar?                             Men det är lite så här det är med ätstörningen den vrider och vänder på tankarna och försöker hela tiden deala och tänja på gränserna så det passar den bra. Tidigare har jag alltid agerat utifrån vad ätstörningen säger och vill dvs vid viktuppgång börjat öka promenaderna, tulla på maten etc. men nu försöker jag verkligen att se på saken från den sidan att det just är min ÄTSTÖRNING som pratar och sätter käppar i hjulet för mig, och är det värt att lyssna på? Svar nej! 

Det kommer inte bli lätt men jag ska i alla fall försöka allt jag kan, för jag vill inte gå ner så mycket i vikt att jag behöver gå en behandling eller ännu värre hamna i rullstol så som för två år sedan. Nej jag måste fortsätta med mina näringsdrycker och fortsätta att jobba för en viktuppgång även om det känns svårt och ångest laddat. Så till min ätstörning säger jag nu...……                   HÅLL KÄFTEN!



Hjälp på traven

När man som mig haft en långvarig ätstörning är det svårt att hålla vikten även om man faktiskt försöker. Det behövs så lite för att man ska hamna i dåliga vanor igen. Ätstörningen är smart och smyger sig på en och succesivt börjar man fastna i dessa vanor och när man sedan kommer på sig själv i att ha gjort det är det svårt att ta sig ur dem igen.

Detta har hänt mig många många gånger och nu har det hänt igen. Men denna gång har jag vaknat till i en rätt god tid och situationen är inte så alarmerande som den har varit förut.

Jag har under en tid tappat i vikt och nu för 3 veckor sedan hade jag nått smärtgränsen, dvs att jag inte under några omständigheter får gå ner mer i vikt. För första gången i mitt liv har jag själv kommit till den insikten i att detta inte är hållbart för mig och tillsammans med min psykolog och en dietist tog vi beslutet att jag ska få äta 1 näringsdryck per dag under en tid så att vikten börjar komma upp igen. 

Att jag själv varit med och beslutat detta är stort. Jag har aldrig någonsin haft den typ av insikt i att jag måste gå upp i vikt (bortsett när jag nått en dödligt låg vikt). 

Men jag har ju å ena sidan aldrig riktigt erkänt att jag har en ätstörning. Fast så är det.... Jag har en ätstörning och det kommer jag säkerligen alltid att ha, men ju äldre jag blir desto bättre kan jag hantera och kontrollera den.  






 Den ätstörda sidan av mig är just nu både arg och rädd. Arg för att jag faktiskt är så stark och tar mina näringsdrycker och försöker gå upp i vikt. Rädd för att gå upp i vikt för då blir jag "tjock"

I morgon är det dags för vikttagning och psykologbesök så vi får väl se va vågen visar för siffror i morgon. Helt ärligt så är mina känslor väldigt delade in för vikten. En del av mig vet att ett + på vågen är det bästa för mig men den andra delen skriker HELL NO!

Kort resume

Det är väl egentligen inte så mycket som har hänt sen sist.

Jag valde att sälja min häst (Jessy) hösten 2017 då jag kände att det tog för mycket av min energi och kraven jag själv satt upp blev för höga vilket gjorde att jag bara mådde dåligt av det. I början kändes det beslutet jobbigt men jag ångrar det inte för nu har jag mer ork för Chip och jag kan lägga energin på saker som får mig att gå framåt. Däremot kan jag fortfarande vara i stallet när jag själv känner att jag har tid, ork och lust.

Våren 2018 började jag sjunga i en kör som heter Joyvocie. Detta ger mig en massa positiv energi. Just nu har vi termins uppehåll men vi sätter igång igen i mars... Som jag längtar!

En dag i veckan går jag och simmar i badhuset. Först simmar jag sen kopplar jag av en stund i bastun. Detta är bra för mina leder och muskelvärk. Har även rätt nyligen börjat hos sjukgymnast där jag bl.a. får massage.

I höstats (oktober 2018) åkte hela familjen till Kallithea i en vecka. En välbehövd semester för oss alla.  Å nu i januari åkte jag helt ensam till England för att hälsa på min barndomsvän som flyttat dit och skaffat sig familj där. Denna resa var både rolig och nyttig för mig. Att åka helt på egen hand var bra för mitt självförtroende.

I övrigt är väl allt som det brukar, jag är fortfarande väldigt beroende av min familj men jag klarar mig mycket bättre nu. Mina diagnoser finns kvar (annars vore det ju inte jag) men jag och min psykolog jobbar på för att hitta strategier för att hantera mina diagnoser och jag kommer till nya insikter hela tiden.

Hej igen!




Efter mycket övervägande och bollande med tankarna fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att starta upp denna blogg igen. 
Dels för att jag på något vis tror på att skrivandet kan ta mig framåt och för att reflektionerna jag gör när jag skriver lär mig själv lite mer om vem jag är och vart jag är på väg.
Men jag startar även upp denna blogg igen i hopp om att kunna inspirera och hjälpa andra till att acceptera sig själva och visa att det faktiskt går att leva även om det ibland/ofta känns omöjligt.

Kram på er fina <3