Jag har börjat längta hem mer och mer. Dagarna här på avdelningen blir längre och längre och jag känner mig så rastlös och uttråkad.
Tidigare har jag inte kunnat känna någon hemlängtan alls men nu vill jag inget hellre än att komma härifrån.
Jag vill hem nu!
Hem till mina djur!
Hem till MIN FAMILJ!
 

Min verklighet är inte den samma som er.
Jag lever i min egna lilla bubbla med mina känslor och tankar om hur min verklighet är och den är inte den samma som utanför bubblan.
Jag måste först våga sträcka ut handen för att kunna börja lära mig leva utanför min bubbla och på så vis sedan våga kliva ut ur bubblan helt och kunna leva livet utanför fullt ut.
 

Vet ni?
Från och med idag är jag av med mina två sista näringsdrycker.
Jag ska under en vecka få pröva vara utan näringsdryckerna och istället äta en frukt sen utvärderar vi hur det hat gått med vikten efter en vecka. Förhoppningsvis fungerar det bra och jag blir av med dem permanent.
Sitter nu och äter mitt äpple för första gången på väldigt länge
 

Så nära på att bara GE UPP!
Orkar inte mer:-(

Varför kan inte mina mat/viktspöken bara låta mig få vara ifred?!
Varför ska jag plågas av dessa vikt och storleks tankar?
Varför kan jag inte få vara tillfreds med mig själv?!
Varför kan inte mina mat/viktspöken bara försvinna och dö?!