Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Läkarsamtal

Nyligen haft läkarsamtal. Jag var så jäkla orolig innan, dels om det skulle bli ändringar i maten och dels för att jag rispat mina armar igen. 

En oro som den här gången var helt obefogad. Läkaren var nöjd med mig och inga förändringar i maten behövdes. Vi pratade mycket kring min självbild, depression och ångest som jag har nu (och haft sedan 8års ålder). Läkaren kommer att höja dosen på ett läkemedel jag redan har samt sätta in ytterligare ett läkemedel mot min depression. 

Det absolut bästa med dagens läkarsamtal är dock att på söndag får jag 1 timmes permission så jag kan få träffa mim hund <3 

Förlåt

Nyligen blivit omplåstrad efter att ha rispat mig i armen. Ångesten tog över och jag kunde inte stoppa impulsen.  Mamma ringde när jag blev omplåstrad och när jag ringde upp henne igen förstod hon vad jag hade gjort.

Får dåligt samvete men kan inte kontrollera mina impulser. Känner mig som världens sämsta dotter/syter/människa. Jag sårar, oroar och ställer alltid till med problem :-( 

 

?


Det är svårt att kämpa för något som man inte har en aning om varför eller vad man kämpar för

Vill sova

Min bubbla

Det gör ont att säga men jag kan inte tänka mig eller se hur mitt liv skulle se ut utanför psykavdelingen. 

Jag är fast i min lilla bubbla och det skrämmer mig att jag är så likgilltig till livet utanför. 

Jag är inte död men jag känner inte att jag lever heller. Man kan säga att jag är en död själ i en levande kropp. Känns som att jag inte har något liv att komma tillbaka till. 

Vet inte vad jag vill göra

Vet inte vem jag är 

Vet inte hur jag ska leva 

Äldre inlägg

Nyare inlägg