Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Hur blir det nu?

Vet inte om ni minns den här depressions kurvan som scä visade mig. 


Nu har jag tagit mig uppåt på kurvan och börjar närma mig depressions kurvan. Hur ska jag nu kunna ta mig vidare? 

Jag har mina matspöken (ätstörning) och mina demoner (all annan ångest, depression etc).

Matspökena bemästrar jag och slår till varje gång jag äter, men mina demoner rår jag inte på och jag har aldrig lyckats bli av med eller hantera dem.

Det slog mig att i 20 års tid har jag pendlat mellan "undervikts Kurvan" och " depressions kurvan", men jag har aldrig lyckats ta mig längre upp.

Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig vidare uppåt och jag förstår egentligen inte vad sjukhuset ska kunna göra heller. Jag är livrädd för att jag ännu en gång kommer att bli släppt för tidigt för att sedan falla ännu en gång längst ner på kurvan.

 

Mina fyrbenta


Sitter och tittar på en bild av min hund. Det gör så ont i mig och jag känner mig som världens sämsta matte. Han är 2 år och detta är andra gången jag är borta från honom pga sjukhus. Min älskade hund Förlåt!

Tittar också på en bild av min häst som jag köpte i december. Hon och jag hann ju inte ens lära känna varandra innan jag hamnade här på psyk!

De måste ju känna sig så svikna av mig. Jag har så dåligt samvete och undrar ycket faktiskt inte att jag borde ha djur. 

 

Den glädjen varade inte så länge

Visst blev jag glad över att få träffa min älskade hund men den glädjen varade inte så länge.

När jag kom tillbaka till  avdelningen dröjde det inte länge förän jag bröt ihop totalt. Jag fick sådan separationsångest och hemlängtan tänkte på allt jag missat /missar när jag är här. Sitter och tittar på bilden av min hund och känner mig uppgiven, rädd och ledsen.

Som läget är just nu känns det som om det kommer ta evigheter innan jag kan få komma hem. Jag blir ledsen och rädd eftersom jag inte kan förstå HUR jag ska kunna gå vidare nu. När kommer jag börja må så pass bra så jag klarar av att få komma hem? Kommer jag någonsin börja må bättre?

Min älskade hund

Har fått träffa min hund i dag. Mamma och pappa tog honom med sig hit och vi gick en liten promenad sedan satt vi inne i entrén och myste i en timme :-) 

Han blev så glad över att se mig ovh viste inte vilket ben han skulle stå på. Det blev måååånga blöta pussar vill jag lova. 

 

Systerson

I dag kom mammap och min systerson på besök, har inte  träffat honom på ca 5 veckor. Det var mysigt att ha honom här, den ungen ger så mycket kärlek och värme.

De hade tagit med sig lite spel och när vi hade suttit och spelat en stund titta han på mig och sa

" jag saknar dig Ninni.. Längtar tills du kommer hem"

Dessa ord berörde mig in i själen. Det värmde på ett vis och jag blev lite glad. Men också ledsen över att situationen är som den är.

Äldre inlägg