Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Bara jag som kan ta stegen

Jag blir så ledsen över att min relation till mat och annat man äter ska vara så komplicerad och svår.

Att det fortfarande ska ge mig så mycket ångest så fort jag äter, jag vill verkligen inte känna så.

Jag är så förbannat trött att behöva bestämma mig var eviga dag för att jag ska ta det där jävla klivet. Klivet mot ett friskare jag.

Så jävla trött på att hela tiden behöva kämpa för att få saker att fungera. Å även om jag har ett enormt stöd från min familj står jag ändå själv, för de kan inte ta dessa steg åt mig.Det är BARA JAG som måste ta alla dessa JÄVLA STEG! 

FAN FÖR ALLA DESSA JÄVLA DEMONER, SPÖKEN och ÅNGEST!

Vem är jag och varför finns jag?

Jag älskar min syster över allt annat och är så sjukt stolt över vad hon åstadkommit hitentills i livet och stolt över vad hon är påväg. 

Hon är en bra mamma, och har ett "enligt mig" ett viktigt jobb ( hon jobbar med människor som har eller haft missbruk samt har psykiska problem). Hon är drivande och väldigt engagerad kring människors mående och jobbar hårt för individens rättigheter.

Just nu pluggar hon vid sidan av sitt jobb för att kunna jobba "djupare" innom samma område. 

Som om inte det vore nog fick jag nu ikväll veta att hon ska via jobbet påbörja ytterligare en kurs för att öka kompetensen. 

Hon är så jäkla duktig, mamma och pappa måste vara minst lika stolta över henne som jag är.

Men jag då?! Mamma och pappa är noga med att säga att vi båda är duktiga på våra vis och att de är stolta över att ha oss som döttrar

Men va fan är det att vara stolt över mig?! Jag gör ju ingenting att vara stolt över. 

Jag har flertal diagnoser som gör att jag inte klarar av att göra något vettigt alls :-( 

Jag vet faktiskt inte vad jag ville med livet eller vart jag är på väg. Jag vet inte vad som väntar mig i dag, i morgon, om en vecka eller om ett år. Jag vet inte vad jag vill eller inte vill med mitt liv.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå eller varför eftersom jag inte kan se mitt mål. Allt är bara svart för mig och mitt liv går bara i repeat hela tiden så det mörka tar aldrig slut och målet går aldrig att hitta.

Att inte veta gör att man ställer sig frågan... Varför?!

Varför finns jag? Varför ska jag kämpa? Varför ska jag äta? > för att gå upp i vikt. Varför ska jag gå upp i vikt? > för att orka mer ex rida. Varför ska jag orka med det? > För att det kan få mig att må bättre.  Varför ska jag få må bättre?  Jag är INTE värd det! > varför? Jo för att jag är helt utan värde. Jag är inte någon.  Finns inget som gör någon skillnad om jag inte fanns. Jag är ingenf som betyder något för resten av världen. 


Hjälptankar mottages tacksamt

Vägde mig i morse precis som jag gör varje lördag. Vågen visade idag 4hg upp vilket jag innerst inne är bra för mig, men trots att jag vet om att det är minimum vad jag behöver gå upp, trots att jag vet att jag inte är i närheten av vad Uppsala kräver av mig och trots att jag vet att jag inte ens har nått den vikt som jag hade ett tag i sommras kan jag ändå inte vara glad, inte ens känna mig lite nöjd :-( 

Förstår verkligen inte varför mitt sunda förnuft och mina känslor och tankar kan sammarbeta.

Jag vet att jag behöver och måste gå upp i vikt, att jag har lång väg kvar innan jag når den slutvikt jag minst behöver nå... Så varför kan jag inte då känna mig åtminstone lite nöjd och tillfreds när jag går upp i vikt? 

Hur ska jag få min vilja och känsla att jobba mot det mål jag vet att jag behöver gå mot?

Är det någon vänlig själ där ute som läser detta som kan ge mig lite tips och råd som kan hjälpa mig att få tankarna, känslorna och viljan att sammarbeta med mig? Hjälptankar och motiverade ord mottages tacksamt <3 

Det är rörigt nu

Att vilja men inte vilja

Att kunna men inte våga

Att veta men inte förstå

Att önska men inte tro