Känner mig oerhört ensam och övergiven :-( 

Idag har jag gjort något jag inte gjort på flera år. Jag har lagat mat som jag ocskå själv åt! (mat till mamma och pappa lagar jag ju dock ofta).

Tidigare har jag nämnt för er att jag ätit "lagad" mat 1-2 gånger i veckan men då har det rört sig om pasta och brocoli. Men ilväll så ställde jag mig och kokade en brocolisoppa helt från grunden och den blev faktiskt god.

Visst var det ångestfyllt att både laga och äta den , allt nytt ger mig ångest :-( 

Men jag gjorde det och där med har jag tagit ytterligare ett steg åt rätt håll. :-) 

Träffade min nya psykolog för andra gången idag. Det var givetvis jobbigt men ändå lite skönt på ett konstigt vis. Vi pratade mycket om vad hon ska ha för roll i mitt liv, med andra ord vad hon ska hjälpa mig med. Det vi kom fram till var att hon ska hjälpa mig att våga bryta mina destuktiva vanor när det kommer till vikten, maten och aktivitet så att jag ska lyckas nå de krav som Uppsala ställer för att jag ska få börja där igen. 

Det som känns så bra med den här psykologen är att hon liksom mig och min syster inte ser mina mat, vikt och överaktivitets problem som någon ätstörning utan hon ser dessa som ett missbruk och det är således på de viset vi kommer att jobba med det. För det är ju så det är. Att gå flera långpromenader och vara överaktiv är som ett tvång/beroende för mig, att vilja men ändå INTE vilja gå upp i vikt är en vana och mina matvanor lika så. 

Vi har redan bestämt mina 2 första steg i detta arbete och dessa 2 ska redovisas och utvärderas nästa gång vi ses om två veckor.

1. Med start idag: Jag ska begränsa mina promenader till 3x bestämda minuter. Resten av dagen ska jag fylla med andra aktiviteter som inte är högintensiva, min familj kommer hjälpa mig med lämpliga förslag. 

2. Med start Måndag: Äta 3 lagade middagar i per vecka.

Detta känns självklart skit jobbigt och skrämmande men ändå lite befriande på något vis, för även om det är jag själv som "valt" att leva i detta missbruk så är allt detta en stress och stor börda för mig. Så det känns rätt skönt att någon utomstående nu satt upp dessa krav på mig och jag ska verkligen göra mitt bästa för att följa dessa krav.

Jag har tydligen gått och blivit sjuk.  Min mage har tackat för sig, kroppen värker som om en ångvält kört över mig och huvudet känns som ett krossat ägg, ja jag är helt enkelt sjuk och mår skit.

Jag har väldigt svårt att acceptera det faktum att jag är sjuk och att kroppen inte riktigt orkar å behöver vila. Jag flyr ju som ni redan vet från mig själv och från min ångest genom att vara aktiv (stressa runt, röra på mig mkt etc) och jag har stora problem med att ta det lugnt. Så att vara sjuk och faktiskt inte orka vara aktiv ger mig givetvis massa ångest, men vet ni? Jag tänker att vara sjuk kanske är just vad jag behöver nu för nu tvingas jag av min egen kropp att ta det lugnare för den orkar inte med att vara så hyperaktiv som jag brukar vara.

Jag blir helt enkelt tvungen att byta ut mina extremt långa promenader och andra fysiska aktiviteter till andra aktiviteter. 

Så idag har jag :

* Gått 3 kortare promenader med min hund (istället för 2 långa och 1 kort)

* Lärt min hund ett nytt trick 

* Bakat en äppelkaka 

* Broderat

* Ringt ett viktigt samtal

 Det är en rent helvete att leva med en psykisk sjukdom och försöka förklara hur man känner det så att de som inte är drabbade kan förstå. 

Något att tänka på. Både för oss som försöker förklara och för dem som försöker förstå