Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Jag vet hur det är...

Jag vet hur det är att vara beroende.

Jag är beroende av att ha sällskap, även om jag många gånger önska att jag kunde klara mig ensam och att jag fick vara ifred. 

Jag är beroende av att vara aktiv och då pratar jag inte om normal aktiv utan mer åt duracell hållet, samtidigt som detta stressar mig.

Jag är beroende av att krångla med maten och vikten. 

Jag är beroende av min familj och beroende av att VARA beroende av dem.

Jag är beroende av att skada mig själv på olika sätt. 

Listan kan göras lång.

Jo då jag vet hur det är att vara beroende. 

Jag vet hur det är att vara trött på sitt beroende. 

Jag vet hur det är att vilja ändra på sig, att vilja göra en ändring för att komma ifrån sitt beroende men inte kunna. Jag vet hur det är att varje dag fråga sig själv varför man fortsätter dag in dag ut med samma destruktiva beteenden. 

Jag vet hur det är att hata sig själv för alla "fel" val man gör, för alla återkommande gånger man sårar sina nära och kära pågrund av de val man gör.

Jag vet hur det är att vilja göra en förändring samtidigt som man inte kan, vill, vågar eller lyckas med att göra det.

Jag vet hur det är att önska att man inte fanns på grund av allt detta :-( 

Orkar inte längre

Förlåt men jag vill bara lägga mig ner och dö just nu. 

Det gör så jävla ont i själen och hur jag än försöker tänka på annat blir det bara värre. När jag gick min promenad med min älskade hund kunde jag inte annat än gråta. Hade velat skrika ut all smärta jag känner men det stannade kvar i mig. 

Det värsta är inte smärtan i sig utan det värsta är att jag inte vet varför det gör så ont eller varför jag är så ledsen. Det enda jag vet är att jag inte orkar eller vill leva längre.

 

Hur det är att ha borderline

Vikt resultatet från igår

Gårdagen blev en hemsk dag :-( 

Jag vägdes som vanligt på morgonen. Orolig och nervös för vad vågen skulle visa, alla tänkbara resultat kändes skrämmande, ställde jag mig på vågen. Blunda med ena ögat (som om det skulle hjälpa) och ser att jag gått upp 7hg.

Vet att det är bra att jag går upp i vikt men 7hg på en vecka känns så mycket :-( Mamma försökte få det att kännas lite mindre jobbigt genom att påpeka att jag nu väger exakt lika mycket/lite som jag gjorde i april, hjälpte dock inte :-( 

Gårdagen har liksom bitit sig fast i mig och jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på de där 7hg :-/ Men det har inte känts lika förjävligt idag dock. Jag har försökt tänka på konsekvenserna som blir om jag inte går upp i vikt. Å om jag tänker efter riktigt noga så är konsekvenserna av att inte gå upp i vikt så mycket värre än att fortsätta gå upp i vikt. Det är skit jobbigt med viktuppgång men det blir ännu värre för mig om jag inte går upp.

Spretiga tankar

Mina tankar idag har kretsat kring morgondagens vikttagning :-/ 

Mina tankar har minst sagt spretat åt alla håll och kanter.

* Jag tänker att jag borde gått upp i vikt eftersom jag har utökat med 1 näringsdryck. 

* Jag är orolig att jag kommer att ha gått upp " för mycket" dvs 1 kg eller mer, för hur kommer jag reagera på det?

* Vad händer om jag inte gått upp i vikt? 

* Vad kommer Uppsala att säga när jag ska dit i slutet av denna månad? Jag är ju rätt långt ifrån den vikten de satt upp som delmål för mig. Kommer de att tvinga mig till en ätstörningsbehandling?  Kommer de neka mig fortsatt kontakt? Eller ger de mig mer tid?

* Egentligen vore det bästa om jag kunde gå upp minst 2-3 kg nu på engång, det vet jag men... Det känns så jävla skrämmande och främmande för mig :-( 

FAN va jag HATAR alla dessa spretiga tankar och känslor!

Äldre inlägg

Nyare inlägg