Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Tankar i repris

Mår uppriktigt sagt skit! 

Det är precis en vecka sen jag gjorde en intox och hamnade på intensiven. Jag ångrade mig då, men vet ni?

I dag önska jag att jag kunde göra samma samma sak igen, fast med en mycket kraftigare. Jag orkar verkligen inte med mig själv längre :-( 

Ta hand om mig

Jag behöver verligen någon ängel som kan ta hand om mig för jag orkar fan inte med mig själv längre!

  :-( 

Aldrig säga aldrig

Jag får komma hem idag. Läkaren betrakta inte detta som ett självmordsförsök utan han ser det som hänt som en ren impuls handling med syftet att självskada men inte syfte att dö. I vanliga fall brukar psyk kopplas in när sådant här händer men eftersom jag ska på avstämning i Uppsala på tisdag (för övrigt sjukt orolig inför detta möte) samt att jag fått en tid hos en psykolog fredag nästa vecka som jag kanske kommer få träffa framtills jag får börja i Uppsala igen, så slapp jag träffa någon från psykeratrin denna gång. Det är jag väldigt tacksam för. 

Detta blev ett dygn med många tankar och tårar samt många frågetecken. Man ska aldrig säga aldrig å jag kan inte säga att jag aldrig kommer ta en intox igen. Detta var ju inte första gången som jag gjort en intox så att säga att jag aldrig mer kommer att göra det känns som en lögn. Men jag HOPPAS att jag ALDRIG mer kommer att göra det. Jag HOPPAS att jag kommer att kunna ståemot eventuella impulser som rör sig om intox.  Jag hoppas att jag kan tänka på min familj nästa gång impulsen kommer. Tänka på hur mycket jag sårar och oroar dem varje gång jag gör något liknande. 

 

Varför?

Varför gjorde jag detta?

Var det för att få känna mig lite avtrubbad? 

Var det för att jag helt enkelt inte orkar mer? 

Var det för att skada mig själv ytterligare å denna gång då innifrån? 

Var det "bara" ett rop på hjälp?

Hur jag än vrider och vänder på det finner jag inget svar.. 

Jag gick på impuls och nu ligger jag här på intensiven för observeration ett dygn. 

Jag har ångest och gråter. Ångrar mig så just nu för att jag ännu en gång svikit min familj och orsakat dem ännu mer oro över mig.

Känner mig som världens sämsta och fegaste människa..

Fan ta mig själv!

Varför håller jag på så här?! 

Till A <3

Detta inlägg vill jag tillägna en (för mig) STOR förebild.

En underbar människa som jag träffade för första gången när jag låg inlagd tidigare i år. 

Hon är inte bara en stor förebild och inspirationskälla, hon ger mig stort stöd och jag känner ett STORT förtroende för henne eftersom hon har gått igenom det här själv.

Jag är så tacksam över att fått träffa A, och eftersom jag vet att du läser min blogg hoppas jag att du genom detta inlägg verkligen förstår hur mycket du betyder för mig <3 

------------------------------------------------------------

I lördags när jag vägde mig hade jag gått upp ytterligare 7hg, varpå att jag bröt ihop totalt. 7 hg två veckor i rad känns alldeles för mycket! Detta gjorde så ont i mig och jag blev så upprörd att jag inte klarade av att äta någon frukost. Tog en långpromenad med min hund för att lugna mig lite. Under min promenad skickade jag ett meddelande till A om vad som hänt, hur jag kände det och min tanke på att genast ta bort minst 1 näringsdryck! 

Vi hade en chattkonversation som sträckte sig i nästan en timme.

A kom med en massa kloka ord som jag vill dela med mig av för jag tror fler än jag behöver just dessa ord.

Urdrag från A:s ord till mig

" Hjärtat, fortsätt kämpa! Tror att din känsla och ditt förnuft är på olika plan nu. Jag tror att ditt förnuft vet att 7 hg inte är för mycket utan något bra för dig, men din känsla säger tvärtom. Ett steg för att bli frisk är viktuppgång. Siffrorna på vågen måste öka och det kommer kännas lika jobbigt om det är på lördag eller om ett år. Ju tidigare desto bättre. Tänk på varför du står på vågen och på det långsiktiga målet. Jag vet att du kan för du är så stark.  Å jag om någon vet att det går. Jag vet hur jävla tröttsamma de där näringsdryckerna är.... Jag har själv druckit dem i många år. Men det går! 

Vi gjorde även upp en plan/överenskommelse om hur vida jag ska fortsätta kämpa.

1. Fortsätta med 3 näringsdrycker tills min vikt når XX kg

2. Inte titta på vågen vid vägning. Dvs  får veta vikten först när jag nått XX kg

3. Fortsätta att hitta och våga pröva nya middagar 

4. Inte ge upp

Jag skulle ljuga om jag sa att detta känns bra men jag vet att detta är vad jag måste göra.

Tack A för att du finns i mitt liv <3 

Äldre inlägg