Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Ur min målbok

Jag har ju min målbok där jag skriver upp veckan och dagens mål samt gör en utvärdering varje dag. Mina veckomål handlar för tillfället bara om hurvida jag ska äta, eftersom det är vikten som är det centrala nu för att jag ska få börja i Uppsala igen.. 

Tänkte dela med mig av två av mina jobbigaste dagar från denna vecka, då jag trots allt lyckats hålla målen jag satt upp

  



 

Så jävla paradoxalt

Att hela tiden jobba och kämpa för något som är så jobbigt och ångestladdat är fan mig inte lätt.

Som det här med lagad middag. Det är så rätt att göra men så ångestladdat och känns så fel/jobbigt. 

Lika så med vikten. Jag vet att jag måste gå upp i vikt och det är det jag jobbar för men fan så FEL det känns! Å när jag (som i morse) ställer mig på vågen och den visar några hekto upp blir jag inte alls glad, inte ens nöjd! Nej jag känner en sorts besvikelse och ledsamhet över min viktuppgång :-( trotts att det är just en viktuppgång jag jobbar för. Hur jävla paradoxalt är inte det?!

Tänk om det som är rätt någon gång kunde få kännas bra!

Andra gången gillt

Ikväll gjorde jag reprisen av det jag gjorde i förrgår.... Åt lagad middag. 

För "enkelhetens" skull valde jag att äta samma mat ikväll som då. Det var lika ångestladdat idag som i tisdags och min ångestnivå precis innan middagen var så hög att jag fick svårt att hantera mitt humör och beteende, fick ett litet "raseri" utbrott. Mycket på grund av frustrationen över att det ska behöva vara så ångestladdat som det faktiskt är :'( 

Efteråt mådde jag illa, var trött och ledsen. Ledsen för att det som ska vara rätt behöver kännas så fel :-( 

En positiv sak i allt är att det i dag "bara" tog 60 minuter istället för 90 minuter. 

Varför leva?

De flesta har en given plats i livet. Man betyder något och tillför något genom sin existens. Men det gäller inte alla. Inte mig till exempel! 

Det är svårt att finna motivationen till att forstsätta leva när man ständigt går med känslan av att man finns till utan någon som helst nytta eller betydelse.

Att veta att om man helt plötsligt skulle dö så skulle det inte göra någon som helst skillnad, för man är en person utan någon som helst betydelse.  Man finns liksom till men man är ingen.

Jag går här hemma och lever men för vem? Varför ska jag finnas till?! Jag exicterar bara och tar plats utan att tillföra något som helst bra i denna värld :-( 

1 1/2år

Ikväll ska jag göra något jag inte gjort på över 1 1/2år. Äta lagad middag! 

Det är ångestladdat, skulle ljuga om jag sa något annat men jag ska fan mig klara av detta nu! 

Jag måste klara av detta!

 

Äldre inlägg