Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Så paradoxal

När demonerna river, sliter, gnager oc skriker som mest innuti mig är det precis så jag reagerar.

Jag får svårt att kontrollera mitt betende och vill bara skrika, slå och kasta saker vilt omkring mig vilket jag tyvärr också gör (inte alltid).

I dessa stunder ber/skriker jag åt mina nära att de ska lämna mig ifred. Inte för att jag inte vill ha dem där men för att skydda dem från mig själv och skydda dem från det som mina demoner får mig att göra. Samtidigt som jag vill att man ska lämna mig ifred vill jag inget hellre än att någon ska krama om mig hårt tills allt det onda försvinner. 

Är det någon av er som läser detta som känner igen sig i detta eller kan förstå detta paradoxala betende? 

Andas

Att det ska vara så förbannat svårt att ta det där steget!  Bara att tänka på vad jag behöver göra ger mig ångest. Den ångesten skrämmer mig för tänk om jag inte kommer att klara av att ta alla dessa jävla steg :-( 

 

Varför är det så svårt att vara glad?

Det är så frustrerande att till och med när jag borde vara glad och må bra så kommer de mörka och svarta känslorna och tankarna och istället för att vara glad och må bra känner jag mig ledsen och får ångest :-( 

Hur många känner igen sig i detta?

Orkar inte

Det känns som all kraft tagit slut. Viljan att ens existera finns inte.   Bara så ledsen och trött 

 

Flygande humla

 

Jag vill ju klara av det här så varför är det då så svårt? Varför klarar jag inte av allt jag måste klara av? Varför gör jag då inte framsteg?

Är det så att jag kanske inte vill tillräckligt? Tänk om jag innerst inne inte vill det jag hävdar att jag vill? Vad behöver jag mer för att vilja tillräckligt mycket för att klara detta? 

Vad mer behöver jag för att bli den där flygande humlan?! 

Äldre inlägg