Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från maj 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Framåt måste jag ju


Vet ni?
Jag har gjort det igen, jag har fattat ett (nästan) eget beslut för att fortsätta jobba framåt på mat/vikt delen.

Redan tidigare i veckan funderade jag på om jag ändå inte borde börja med utökad lunch till helgen och så i Lördags efter att jag tagit min vecko vikt så var jag helt säker. Jo det är dags att utöka min lunch även om det mest bekväma/enkla vore att fortsätta med mina ½ luncher.
Innan jag beslutade till 100% var jag som vanligt tvungen att konsultera med min syster. En konsultation som egentligen kanske är onödig eftersom jag egentligen vet vad hon kommer att säga och egentligen så ligger beslutet ändå hos mig. Men som jag nämnt tidigare så känns mitt beslut mindre ensamt och en aningens mer okej när även min syster är med och fattar beslutet.
Jag vet att detta är ett sorts "säkerhetsbeteende" från min sida, ett sökande efter någon form av bekräftelse att mitt sunda förnuft och tankar är "rätt", eftersom jag inte litar på mina egna tankar och känslor.
Men förändringar är ju som bekant alltid super jobbiga för mig, så för att vara helt ärlig frågar jag nog min syster också i en liten förhoppning i att hon kanske mot all förmodan skulle ge mig ett litet "kryphål", dvs att jag skulle få slippa undan min egna tanke på förändring.

Jag ger upp

Jag är så jävla nära på att ge upp allt nu en gång för alla, för det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur mycket jag kämpar för min stämpel jag fick 2002 om att jag skulle ha anorexia tycks jag aldrig kunna bli av med.

Pratade med min behadlare från Uppsala idag och det kändes inte alls så bra :-( 

Jag förstår att de måste ha vissa bestämmelser för när man får gå på Dbt i grupp men det jag inte föestår är varför man inte kan få börja med de individuella samtalen när man faktiskt som jag påvisar att jag jobbar för att få upp vikten på egen hand.

Nu har jag kämpat på egen hand sedan jag kom hem från sjukhuset och det har visserligen inte gått fort men det har gått frammåt och jag kämpar så in i helvete med att få vikten att fortsätta uppåt och det är inte lätt när man dras med alla inre demoner. Jag kämpar ensam med maten och vikten (med hjälp av familjen <3 ) och det går långsamt men bra, jag vill ju gå upp i vikt! Men jag klarar inte av att hantera borderlinen själv :-( 

Tror att vikten skulle hämta upp sig fortare om jag fick hjälp med mina demoner /borderline men så länge min vikt är under deras gräns klassas jag som en anorexia patient och den enda hjälp de erbjuder då är deras ätstörningsbehandling! 

Men jag har INTE anorexia, varför kan de inte förstå det?!

Vad ska jag behöva göra för att bli av med den där JÄVLA STÄMPELN!

Byta identitet?  Byta land?

HATAR allt vad sjukvård heter just nu! Det är bara något som finns där när det passar, men när man verkligen behöver hjälp så går det inte att få :-( 

Varför?!

Ledsen

Om jag ändå kunde förstå varför :-/

:-(

Hur kan man känna sig helt tom samtidigt som det gör så jävla ont?! Jag orkar inte med det här längre :-( 

 

Äldre inlägg

Nyare inlägg