Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Det är tungt

Jag önska så att jag kunde säga att allt är okej och under kontroll men... Inget är under kontroll, ingenting känns okej, å jag är så jävla trött på att må såhär :-( 

Flera vägar att gå

Ibland får man pröva lite nya vägar för att få saker att fungera. 

Jag väger mig varje lördag eftersom man vill ha koll på min vikt nu. Tidigare har jag själv kollat vikten eftersom jag hävdar att jag INTE har någon ätstörning och eftersom jag menar på att jag faktiskt själv vill gå upp i vikt. Men denna strategi har visat sig vara tuffare än vad jag själv kunnat föreställa mig. 

Mitt invanda tanke/beteendemönster och mitt sunda förnuft är inte helt överens om den saken vilket då ger mig dubbel ångest oavsett vad vågen visar.

Så från och med nu har jag beslutat mig för att bara titta på vågen varannan vecka. Jag kommer fortsätta att väga mig varje lördag men mamma får själv kolla på siffrorna även de gånger då jag väljer att inte titta. Så i morgon kommer jag att backa upp på vågen och låta mamma kolla själv. Hur det känns? Inge vidare för att vara ärlig, svårt att släppa kontrollen men jag tror att det kommer hjälpa mig på sikt eftersom det blir ett ångestmoment mindre. 

Riktigt jobbiga dagar.

I tisdags var jag och hälsade på min systers jobb. Hon jobbar på en dagverksamhet för människor med någon form av psykiskohälsa och/eller någon form av missbruk.

Just denna dag har det en aktivitetgrupp som tar en gemensam promenad på eftermiddagen.

Jag valde att ta med mig min vovve och åkte dit runt lunchtid. Just när jag kom dit var det pyssel/hantverks aktivitet som pågick. Något jag redan visste om så jag tog med mig mitt pågående broderi och sällskapade i deras verksamhet. Senare blev det då promenad med gruppen, vi gick längst med en sjö och det blev en riktigt fin och på många vis en lyckad promenad. MEN…..

När jag satte mig i bilen för att åka hem kom paniken och ångesten ikapp mig. Det som hände var att jag såg mig själv i den grupp människor jag träffade denna dag. Detta kan vara jag om säg 10-20 år! Å jag vill verkligen inte att det ska vara så. Jag vill inte leva ett liv där jag inte tar mig någon vart, jag vill inte vara en som behöver gå på daglig verksamhet i resten av mitt liv. Jag vill poängtera att jag INTE har något emot dessa människor jag träffade. Jag tycker att de är fina och godhjärtade människor och ser deras personliga positiva egenskaper så detta handlar inte om att jag nedvärderar eller kritiserar någon men jag blir ledsen och får ångest över att jag ser mig själv i detta. Det gick så långt i tisdags att jag hela 3 gånger tänkte att ”Nu kör jag av vägen! Ska mitt liv bli så här vill jag inte leva längre”.

Som ni märker tog jag inte mitt liv (jag sitter ju här och skriver). Både min syster och mamma var lite förberedda på att jag kanske skulle reagera så här och de båda försökte bearbeta mig hela kvällen och försökte få mig att förstå att jag inte kommer att hamna där, att jag inte alls är på samma nivå eller kommer att hamna på den nivån. Men för mig är det svårt att se och jag vågar inte tro fullt ut på deras ord L

 

Gårdagen blev ändå hyfsad lugn. Jag var till stallet en stund och bara pysslade med hästarna där.

Å så kom denna dag :/

Vaknade och mådde inge vidare och värre blev det när en av mina behandlare från Uppsala ringde för en avstämning  (något vi kommit överens om att hon skall göra varannan vecka). Samtalet i sig var väl bra, hon tyckte att jag gör ett superbra jobb med maten och vikten här hemma, för det är väl det som vi två pratar mest om eftersom hon främst har hand om den biten och det är ju ändå tyvärr det som måste ligga i fokus nu fram till att jag når den minivikt som Uppsala satt upp för att jag ska få vidaruppta min DBT-behandling. Som sagt hon gav mig positiv feedback och mena på att jag gör ett superbra jobb här hemma, å hon ska förmedla detta till koordinatorn samt till min DBT-behandlare så att de också får ta del av mina framsteg.

Trotts att detta var ett positivt samtal så kom ångesten och paniken till mig likt en blixt efter samtalet. Jag bröt ihop totalt och mina demoner attackerade mig och min kära vän nålen var ett faktum.  Allt kom igen och mina invanda tankar kring mat och vikt vaknade till liv och jag kände bara att ”Nej nu räcker det! Jag vill fan mig inte gå upp mer i vikt, jag vill inte äta de där jävla näringsdryckerna och jag vill definitivt inte utöka med något!”. Detta var mina automatiska tankar som dök upp sen kom mina sunda tankar om att jag faktiskt visst vill och kan.  Som vanligt krockar dessa tankar och förvirringen, paniken och detta faktum att jag varit just här så många gånger tidigare fick mig  att känna (åter igen) att  ”Nä nu räcker det! Nu tar jag fan livet av mig!” .

När jag satt där mitt upp i gråt, panik och självskada så kommer min underbara vän instörtandes i huset (mamma hade ringt henne då hon anade hur läget hemma var och bett henne att ta sig till mig). Sätter sig ner intill mig utan att säga så mycket utan hon låter mig babbla på så där osammanhängande som man gör i dessa lägen.  Efter många tårar och attacker så lugnade jag ner mig. Jag och min vän skrev ner lite nya strategier för hur jag ska kunna ta mig vidare här ifrån, skulle ljuga om jag sa att allt kändes bra nu men jag känner att det är värt ett försök. Mamma kom hem tidigare från jobbet vilket var skönt. Nu tänker jag ta kväll, krypa upp i soffan äta min näringsdryck och hoppas på att morgondagen får bli lite lugnare.

Kram på er

:-/

Tänk så skönt det vore om dessa var en och samma sak!

Meningslöst

Jag vet inte vad jag vill eller vart jag är påväg. 

Ingenting jag gör tar mig någon vart i livet.

Jag har inga framtida mål eller saker att uppnå som har något av värde. Allt jag gör är att överleva dag för dag, men till vilket syfte?

Den här meningslösa livskänslan gör mig så ångestfylld och ledsen 😢 

Varför ska jag fortsätta kämpa och för vad är det jag kämpar?!


Äldre inlägg

Nyare inlägg