Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Borderline som inspiration

Jag gillar att skapa, det hjälper mig att hålla ångesten lite lugnare (ibland)

Ikväll så har jag skapat ett armband inspirerad av min borderline diagnos.


 

När kroppen inte orkar

Efter att varit förkyld med feber i fyra dagar så bestämde sig min kropp för att "nä det här orkar jag faktiskt inte med". 
Så i fredags när jag vaknade hade jag en undertemp på 35 grader samt hjärtpåslag. Min syster körde in mig på akuten där jag fick ta massa prover, EKG samt röntga lungorna. De kunde inte hitta något annat än att mitt blodtryck och puls var extremt låg. Fick stanna kvar en stund för att få lite dropp. Läkaren tror min kropp är i så pass dåligt skick att min förkylning tog lite väl hårt på kroppen å där med rekommenderade hon att jag skulle se till att ta det extra lugnt samt hålla lite koll på tempen så den inte stannar kvar på 35 eller går ännu längre ner.
 
Nästa motgång kom på lördagen när jag skulle väga mig :/
Man skulle ju kunna önska att kroppen kunde vara lite snäll men inte då.
Trotts att jag skött mina intag precis som jag ska utan avvikelser i 1 ½ vecka samt att jag tagit det lugnt hela vecka pga ingen ork hade jag tappat i vikt :( Jag som var inställd på en uppgång med tanke på att jag att jag tagit det lugnt och ätit mina näringsdrycker.
Känns lite surt faktiskt.
Jag menar det var väl inte riktigt vad jag behövde nu:(

Å den här förkylningen jag har som satt sig på lederna tycks ju inte heller vilja ge med sig.
blä

Något att trycka upp i sjukvårdens ansikten

Sitter och tänker på vad det är som har hänt sedan december. 

Något jag lärt mig är att sjukvården inte är att räkna med när man har en psykisk sjukdom och samtidigt drar på sig fysiska åkommor, som i mitt fall dödligt låg vikt på grund av ett försök till att ta mitt liv genom självsvällt. När detta händer blir man rundstickad eftersom ingen vågar ta ansvar för ens hälsa (rekommenderar nya läsare att läsa mina första inlägg för då förstår ni vad jag pratar om).

Nu är jag som många vet hemma och kämpar själv för att få upp vikten så jag kan återuppta min DBT i Uppsala.

Det tar tid och det är fan mig inte lätt, tvärtom jag möts av massa motgångar som visserligen oftast är mentala/psykologiska, men det gör det inte lättare för det :-( 

Hittade detta citat nu i kväll och fick lite sådan där positiv motivations känsla, ni vet den där känslan 

" jag ska fan mig visa dem"

Och om jag lyckas med detta på egen hand ska jag nog skriva ut detta citat, underteckna med mitt namn och sedan skicka till de läkare som inte varken trodde, vågade eller ville hjälpa mig.  

Förlåt

Har observerat att mitt förra inlägg berört och gjort en del lite väl illa till mods :-( 

Jag tänker inte radera detta inlägg då jag valt att vara så öppen som möjligt i denna blogg, vilket är både på gott och ont.

Detta är min vardag och jag vet attmånga med mig delar detta:-( 

Jag ber verkligen om ursäkt till alla som tagit illa vid sig och hoppas ändå att ni har förståelse och kan acceptera mitt val i att vara så här öppen.

1,2,3...

1, 2, 3.. Det gör ont

4, 5, 6.. Det känns

7, 8, 9.. Det bedövar 

10, 11, 12.. Det slutar kännas

13, 14, 15.. Det är svårt att sluta

16, 17, 18.. Man frågar sig varför

19, 20.. Man gråter

 

Äldre inlägg