Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Visar inlägg från mars 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Svårt men rätt

Som ni säkert har märkt har jag åter igen hamnat i en svacka, å från i lördags har framför allt maten åter blivit lidande, det blir lätt så när jag mår sämmre. Dels för att jag vet att ju mindre energi i kroppen desto mindre fungerar hjärnan och jag blir helt enkelt avstängd rent känslomässigt. En annan sak är detta med att när jag inte har klara mål framför mig har jag svårt att ta mig framåt. Jag behöver veta vad som förväntas av mig samt att jag behöver garantier att om jag gör på ett visst sätt så händer detta osv 

Nu ikväll kom min älskade syster och nu har vi tillsammans (jag, mamma och min syster) skrivit en vårdplan med steg ända fram till det att jag ska få börja i Uppsala igen (de har ju ett visst krav på mini vikt). Detta ger både mig och min familj tydliga "riktlinjer" och garantier. Detta kommer förhoppningsvis också hjälpa mig att finna motivationen och orken till att fortsätta kämpa framåt.

Vägen kommer inte vara enkel, men jag tror ändå att detta är den väg som är mest rätt för just mig.

 

Snälla sluta förstör

Tänk så skönt det vore om alla mina jävla demoner bara kunde sluta att förstöra för mig!

 Lämna mig ifred för jag HATAR ER!

Varför

Men hur många gånger ska man orka? 

För att vara helt ärlig så känner jag att min kraft är slut nu. Jag orkar inte med att kämpa längre eftersom smärtan inuti mig bara blir värre och värre,  så varför ska jag då fortsätta att kämpa?  och för vad ska jag kämpa? Ett liv med smärta och ångest? 

Det gör ont

Överleva dagen

I bland (rätt ofta) kan just överleva dagen vara en utmaning i sig för mig.
Tankarna på att inte orka eller ens vilja leva längre snurrar runt i huvudet utan någon dirrekt orsak. Man är bara ledsen och trött på livet och det så kallade "ljuset i tunneln" går inte att se. Allt är bara svart, man finner ingen mening och kraften till att orka kämpa är helt borta.
När allt känns så här är det inte lätt att överleva dagen, det krävs mod och en viss styrka för att inte göra det som tankarna och demonerna "säger" tilll en att göra.
För mig kommer "styrkan" ifrån att jag har LOVAT min familj att inte dö.
Å varje morgon innan mamma åker till jobbet ber hon mig att lova att jag ska överleva dagen, och det gör jag.

 

Äldre inlägg

Nyare inlägg