Jag vill bara gråta, men inga tårar kommer. 

Det smärtar innuti mig och jag skriker, men ingenting hörs.

Jag är ledsen, rädd och trött på allt.

Dagen började inte så bra för mig idag. Tog vikten i morse och det var väl inte så roligt. Hade tappat igen   Jag blir så ledsen för jag gör så gott jag kan och ändå räcker det inte till. Steg två i min egna vårdplan innebär utökning av näringsintag så jag hoppas att det ska kunna ge resultat.

Jag vill ju så gärna få det här att fungera, för om jag inte lyckas vända på denna nerång av vikten själv vet jag faktiskt inte hur jag ska göra, för sjukvården har ju visat ganska tydligt på att det inte finns någon hjälp att få från dem :/

En annan sak jag är ledsen över är hur mycket jag sliter på min familj. Man märker att deras ständiga oro över mig tär på dem och jag undrar hur länge de ska orka med mig     Sen undrar jag om de verkligen ser och förstår hur mycket jag faktiskt kämpar nu. Bara det att göra en egen vårdplan med nya steg/mål var tredje dag kräver en hel del av mig, inte nog med att jag ska utföra de olika stegen, jag ska dessutom tänka igenom och sätta upp lagom stora mål/steg och det är inte lätt. Hade jag kunnat ta större steg hade jag gjort det men all förändring är extremt svårt för mig och jag vet att sätter jag upp ett fö stort steg som jag sedan inte kan klara av är risken stor att jag istället backar flera steg. 

Till min familj:

Eftersom jag vet att ni läser det jag skriver här ibland vill jag att ni ska veta hur mycket jag älskar er! Jag hoppas verkligen att ni någonstans innerst inne förstår hur mycket jag kämpar för att ta mig framåt även om stegen jag tar kan tyckas vara små och kanske ibland knappas syns. Men jag vill ta mig upp ur det här så att jag kan få börja på min DBT-behandling igen, ni måste tro mig.

Jag vet att ni känner er maktlösa samt att ni känner att ni inte räcker till, men tro mig när jag säger att: "JO ni räcker till! Ni kan omöjligt göra mer för mig än det ni redan gör, för hur gärna ni och även jag vill så är det faktiskt bara jag som kan göra något åt denna situation jag hamnat i nu. Det ni kan göra är att stötta, peppa och bara finnas här för mig och allt detta gör ni redan   

Tack för att ni finns,

ÄLSKAR ER SÅ!  

 Målen för i morgon 😱

Rätt så ångestladdat om jag ska vara ärlig 😔

Det värsta med nätterna är att om man inte kan sova ligger man där vaken ensam i mörkret och då kan tankarna och de inre demonerna härja fritt. 

I natt var en sådan natt. Jag har legat vaken och i natt bestämde sig mina inre små jävlar för att ägna sig åt flaschbacks, denna gång i form av kvickplay, dvs som en snabbgenomgång på melodifestivalen. De lät mig följa med på en resa bakåt i tiden med minnen och bilder jag helst av allt inte vill veta av. Är det inte konstigt hur länge vissa minnen och händelser kan påverka en?

Första dagen hemma med vårdplan och utan sond (kändes riktigt bra att slippa den)avklarad. 

Det var så skönt att få sova i min egna säng och höra min älskade hund ligga och snusa nedanför. Pappa kom in i och klappa mig på kinden i morse innan han åkte till jobbet (runt 04:30) tror han är glad att ha mig hemma. Jag somnade om rätt fort och vaknade inte förän mamma kom och väckte mig vid 06:30, då var det dags att gå upp. Tog dagens vikt så jag har en ny utgångsvikt på vågen här hemma som nu kommer vara den som används för att se framstegen. Efter det var det dags för dagens första mål, frukost i form av lite yoghurt. 

Nu är dagen slut och jag ska snart krypa ner under täcket i min sköna säng och med vovven nedanför <3 <3 och vet ni? Jag är rätt nöjd med vad jag presterat idag :-) 

Jag har ätit den mängd yoghurt och de näringsdrycker som jag och min syster kommit överens om (det är hon som kommer hjälpa mig med vårdplanerna), jag har överlevt dagen och inte tappat motivationen en enda gång. Ångest har jag haft men inte i samband med mina matintag och det är jag tacksam för :-)

 Startskottet har gått!