Det har blivit en liten miss i min tidsberäkning när jag har bloggat.

Den 19/5 kunde ni läsa om att jag hade varit hemma i 2 år (se http://bpdninni.bloggo.nu/2-ar/ ) men det var fel skrivet av mig.

Den 19/5-2017 fick jag beskedet om när jag skulle skrivas ut vilket var den 24/5-2017. Alltså är det i morgon som jag "firar" 2 år hemma :) 

Att ha varit hemma i 2 år är rätt stort för mig för så länge var det längesedan jag varit hemma utan att behöva vara inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning och/eller ätstörningscentrum. Man skulle kunna fråga sig hur det kommer sig att jag nu har klarat av att vara hemma så länge och jag tror helt enkelt att det har mycket att göra med att när jag var inlagd sist på Danderyd och hamnade i rullstol samt tvingades att ligga och vila större delen av dagarna så fick jag en insikt i min ätstörning och det var första gången i mitt liv som jag erkände det för mig själv. 

Eftersom tidigare ätstörningsbehandlingar aldrig har hjälp mig valde jag denna gång att göra min behandling på Danderyds allmänpsykiatri istället för att bli inlagd på en ätstörningsklinik. Läkarna där rådfrågade och fick lite riktlinjer och tips från SCÄ (jag fick även träffa dem vid ett tillfälle). Jag var långt ifrån överens med läkarna alla gånger och gudarna ska veta hur mycket jag skrek, grät och verkligen HATADE sjukvården stundtals och jag tyckte att deras krav på mig var helt orimliga. Så många gånger som jag blev förbannad på läkarna när de gång på gång berättade för mig att jag behövde äta ÄNNU MER! Dessa gånger blev jag rasade och lämnade rummet skrikandes och gråtandes. Efter ett tag brukade jag alltid lugna mig lite och kunde ändå hantera deras beslut. I slutände var det ändå jag som fick göra valet, det var jag som bar ansvaret för att få detta att fungera. Alternativet var ju att bli skickad till en ätstörningsklinik och då hade min behandling inte blivit lika individuell som den ändå faktiskt blev på Danderyd.  

Tror nog att det är just det som gjort att jag nu ändå har kontrollen över min ätstörning. Visst var det läkarnas ord på Danderyd som gällde men jag fick trots allt vara med och bestämma lite hur vida jag ville att mitt matschema skulle se ut och det har gjort att jag lättare har kunnat vidmakthålla det som var då (något jag aldrig lyckats med efter en ätstörningsbehandling). Jag har lärt mig att ta ansvaret för att det ska fungera, jag förstår vikten i att inte ha för låg vikt (även om jag har mycket ångest just kring vikt och storlek). Jag har också lärt mig att dra i bromsen när det börjar gå åt fel håll och jag är inte längre rädd för att ta hjälp av en dietist.

Vidare så har jag fortfarande mycket ångest och självhat. Jag känner mig ofta värdelös och obetydelsefull. Jag har fortfarande många tankar och känslor som är svåra att hantera för mig och jag har ibland svårt att kontrollera mina impulser men det är något som jag och min psykolog jobbar mycket med.   

Sist men absolut INTE minst så är jag helt övertygad om att den viktigaste orsaken till att jag lyckats hålla mig hemma i 2 år nu är tack vare min UNDERBARA FAMILJ! Utan dem hade jag verkligen inte orkat kämpa så som jag gör nu.   <3 ÄLSKAR ER!  <3