Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

De små sabbotörerna

Ni har känner säkert igen dem och säkert stött på dem flera gånger. De lurar där bakom "hörnet" för att sen plötsligt hoppa fram och gör livet surt för en. Jag talar förstås om de små sabotörerna i hjärnan.

Jag är uppriktigt sagt så himla förbannat trött på dem. Hela mitt liv har jag fått dras med de där otäcka typerna som inte vill tillåta mig att må FÖR bra. Det är lite som att må bra är = FEL i mitt huvud, skit konstigt jag vet men så är det i alla fall och jag är helt säker på att jag inte är ensam om att ha det så här.

Jag menar just nu är jag i en punkt i livet där det mesta egentligen är väldigt bra och saker och ting flyter på men ändå får jag ångest och en sådan där klump i bröstet och kan känna en viss tomhet, fastän jag är fylld med tusen känslor och tankar, både positiva och negativa. Det är som att de där små sabotörerna inte vill att jag ska må bra och därför ger de mig ångest. Troligen för att "skrämma" mig och få mig att sluta att göra det som får mig att må bra. Det här är något som de allt för många gånger har lyckats med, de har lyckats få mig att sluta upp med saker jag tycker om och de har lyckats dra ner mig gång på gång och på så vis vunnit över mig och blivit starkare.

Under alla åt som gått har jag lärt mig att det enda sättet att övervinna sin ångest är att trotsa, gå emot den och göra precis tvärtemot än vad den säger. Absolut ingen enkel sak att göra och jag ska inte säga att jag alltid lyckas med det men för varje gång jag lyckas så blir jag ju starkare än den. 

Det gäller liksom att inte ge vika för ångesten för det enda den gör är att förminska en och gör en svagare. Hade jag lyssnat och agerat ut efter min ångest alla gånger så hade jag inte haft kvar Chip, för det berättade sabotörerna för mig att jag minsann inte alls kunde ha en hund. Jag hade inte fortsatt att succesivt bo mer i min lägenhet. Jag hade inte fortsatt med hästar och jag hade definitivt inte fortsatt att jobba på Färsna.

Så försök att be de där jävlarna som bor i eran huvuden att hålla käften och lämna er ifred för det är ni värda!

Kan jag kan ni!  <3 

Det är mitt liv

 
Det är inte en överdrift när jag säger att jag ÄLSKAR mitt jobb!
På väldigt kort tid har jag funnit mig till rätta med mina kollegor, djur, arbetsuppgifter etc.

Mitt huvudansvar ligger på hästarna och jag har rätt så fria händer i hur jag tar hand om dem och stallet. Jag har mina grund åtaganden men sen får liksom själv se vad som behövs göras och jag har som sagt redan blivit "varm i kläderna".
Helt plötsligt har jag en ny tillhörighet och ett jobb att gå till och som jag dessutom trivs med. Å i och med min glappa käft så pratar jag ju med allt och alla så min sociala sida mår riktigt bra just nu.

Inte för att vara negativ och klaga men allt detta bra har ju givetvis väckt de små demonerna i mig. Så jag går med en ångest och känner mig ledsen till och från trots att jag egentligen tycker att allt är så bra. 
Det här inget nytt fenomen för mig, O nej jag är så van vid denna förbannade reaktion. Det är lite som att jag ska inte vara glad, nöjd och må bra. Så nu när jag äntligen känner att jag hittat rätt och faktiskt tycker att livet är rätt så bra sätter demonerna igång inuti mig och gör det surt för mig. De ger mig ångest, jag känner mig vilsen, lite ledsen och tom.
Tidigare hade jag antagligen kollapsat vid det här laget och jag hade blivit tvungen att avbryta mitt arbete men läget idag är något helt annat än för bara några år sedan.
Jag är medveten om att dessa demoner försöker göra allt för att sabotera för mig, de gör allt för att jag ska hamna i det där svarta djupa hålet igen. 
Vad de inte vet är att jag är så jävla mycket starkare än dem nu.
Ja jag får ångest, ja jag mår skit och är ledsen men jag fortsätter ändå att göra det som jag innerst inne vet att jag mår bra av. De får inte längre tala om för mig vad jag ska och inte ska göra. Å jag är nästan säker på att om jag bara fortsätter att gå emot dem så kommer de att ge upp, de kommer komma tillbaka många gånger men för varje gång jag lyckas gå emot dem så blir jag starkare och jag kommer att kunna bestämma och leva mitt liv så som jag vill.



Prestationsångest

Jaha så kom den över mig, som från ingenstans, utan förvarning bara PANG! Prestationsångesten! Å vad jag längtat efter dig hur mår du? Tack bra...

I morgon ska jag börja min arbetsträning på Färsna, något som jag fram tills idag har sett framemot och längtat till ända fram tills idag. För idag knackade ångesten på och klev in utan att vara bjuden och den tycks inte vilja gå sin väg och lämna mig ifred.

Det som jag har längtat så mycket till och sett framemot känns nu väldigt skrämmande och jag har sån jävla prestationsångest och klump i magen. Jag är så rädd att jag inte kommer att klara av det, att det jag kommer göra inte kommer vara tillräckligt. Att deras förväntningar på mig är högre än vad jag kan prestera. Att mina kunskaper inte kommer att räcka till och att de inte kommer att tycka om mig som person.

En annan rädsla jag har är att jag kanske inte kommer att klara av att arbetsträna rent fysiskt och psykiskt. Jag vill ju tro att jag är redo och i ett sådant läge i mitt liv att jag ska klara av att arbeta, det handlar ju faktiskt bara om 10 timmar i veckan nu till en början, men jag har inte jobbat på lite mer än 7 år så jag har faktiskt ingen aning om hur jag kommer att reagera rent psykiskt.

Fast värst är nog min prestationsångest. Jag är så jävla rädd för att misslyckas både med arbetsuppgifterna men också rädd att misslyckas i det att jag kanske inte ens klarar av att arbetsträna i överhuvudtaget.

 

Summering av 2020

Nu är det inte många timmar kvar av år 2020 och jag kan bara konstatera att detta har varit på många vis ett mycket tufft år med många utmaningar och jobbiga perioder. Men det har också varit ett lärorikt och givande år där jag har utvecklats som person och faktiskt blivit i många avseende starkare och kommit närmare mig själv.

Jag startar mitt år med att åka på en kraftig njurbäckeninflammation som resulterade i att jag rasade i vikt och fick äta näringsdryck under en period för att kunna återhämta mig, något som inte var helt enkelt men jag hade liksom inget val.

Sen blir Chip akut halt och det visar sig att båda hans korsband var paj så det blir två operationer och han var riktigt illa däran och ett tag trodde jag nästan att jag skulle bli tvungen att ta bort honom men vi kämpade på tränade både hemma med korta promenader, muskelövningar och massage flera gånger om dagen, samt vatten träning på Albano en gång i veckan. Idag är Chip i princip helt återställd och man märker inte på honom hur dålig han var i början av året.

Jag har jobbat väldigt mycket med min personliga utveckling under det senaste två åren men just i år har jag nog jobbat lite extra mycket och jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Det absolut viktigaste jag har gjort är att faktiskt acceptera mig själv, mina känslor och tankar och tack vare det så har jag på något vis blivit starkare och tryggare i mig själv och mina val. Visst mår jag riktigt jävla dåligt ibland och har sjukt mycket ångest men jag har fått mer förståelse för mig själv och på så vis kan jag också "prata" med mig och tillåta mig själv att må dåligt utan att det blir en katastrof. Nu har jag också haft mitt sista samtal med min psykolog eftersom hon går i pension det känns så klart tråkigt men jag tror att det är precis i rätt tid och jag tror jag är redo för att "stå på egna ben".

En resumé av detta år vore väl inte fullbordat om ja inte nämnde covid-19. Tänker inte gå in i detalj hur detta märkliga år har påverkat och "förstört" för oss. Det var mycket som inte blev som vi hade tänkt oss och vi har fått lära oss att leva på ett litet annorlunda sätt. Men mitt i all denna skit så kan jag ändå tänka att det kanske kommit något gått. I och med att vi fått levt lite annorlunda så har vi haft möjlighet att kanske stanna upp och reflektera mer än vi brukar. Vi kanske har lärt oss att livet är skirt och att vi måste vara rädda om varandra och dem vi älskar samt uppskatta det vi faktiskt har.

Så nu tycker jag att vi säger hejdå till år 2020 och allt som hör där till och HEJ till år 2021!

 GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

vi "ses" igen nästa år ^^

God Jul!

Julen är härlig för stora och små... Ja så lyder sångtexten till "Det strålar en stjärna" och för många är det verkligen så. Men mitt i allt det där härliga så göms också mycket prestationer, ångest, stress och ibland också ensamhet, å det är viktigt att komma ihåg.

Årets julafton blir kanske inte riktigt som den brukar vara för någon av oss. Under rådande omständigheter så får vi inte ses i samma skara som vi kanske brukar och tyvärr kanske det blir ännu fler som tvingas sitta ensamma. 

Jag skulle vilja påstå att julen faktiskt är en tid för eftertanke, värme, kärlek och gemenskap. Å även om julen 2020 hindrar oss för den fysiska gemenskapen så hindrar det inte oss från att ändå känna kärlek och gemenskap. Oavsett om vi ses rent fysiskt eller via telefon och videosamtal kan vi ändå skänka en tanke och extra kärlek till våra nära och kära.

För min del kommer julfirandet bli annorlunda då min syster och hennes familj inte kan fira med oss. Allt för många har insjuknat i covid-19 på min systersjobb och med hänsyn till detta och av ren försiktighet har vi valt att inte ses just nu. Dessutom behöver hon hoppa in och jobba extra natt eftersom så många har blivit sjuka. Detta är såklart super tråkigt men vi har försökt göra det bästa av situationen och ska försöka ses en liten stund utomhus i morgon på dagen och överlämna julkapparna och önska varandra en god jul. Så även jag har fått ställt om och fått känna den där "besvikelsen" över att inte kunna fira så som jag är van vid men jag har ju ändå mamma, pappa och Chip så det får jag vara tacksam över.

Så även om det känns skit och att mycket är trist denna jul så försök ändå att se till det ni har och var glada åt det.

Jag vill i alla fall skänka er all värme ni behöver och en riktigt GOD JUL!


P.s / kom ihåg att jag finns här, på facebook och mail om någon skulle känna sig väldigt ensam / D.s

Äldre inlägg