Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Dietist

Att träffa dietister har alltid varit och kommer nog alltid att vara ett laddat och jobbigt moment för mig. Detta grundar sig mycket i att jag för det mesta har känt mig missförstådd och överkörd i de beslut som tas. Okej ska väl kanske vara lite rättvis och också påpeka att jag inte alltid har varit så mottaglig till det som har sagts samt inte alls velat gå åt samma håll som sjukvården velat.

Ända sedan jag träffade min dietist i maj/juni har jag kämpat på med maten och vikten så bra som jag bara kan. Jag har fått det att fungera rent mat och motionsmässigt. Min kropp känns nöjd och min ätstörda sida är under kontroll. Det är fortfarande jobbigt med viktuppgång och ätstörningen försöker fortfarande att hitta en massa kryphål men det är JAG som har kontrollen och jag känner mig trots allt ganska tillfreds med det som är just nu kring maten och vikten.
Trots att jag tycker att det har gått så bra och trots att jag har kämpat och kämpar hårt var jag väldigt orolig inför dagens möte med dietisten.
Tänk om hon inte skulle vara nöjd, tänk om hon skulle säga att jag måste öka ut intaget mer, jag kanske till och med måste börja med näringsdrycker!
Tankarna var många och jag var så nervös men...…..

Hon var nöjd!
Jag fick till och med beröm av henne då hon verkligen såg hur mycket jag har jobbat för att nå dit jag är idag. Hon nämnde även att hon märkte att mitt tankesätt hade utvecklats och att hon märkte på mig att jag nu tar mer ansvar och förstår vikten i att äta rätt. Jag har fortfarande en del kvar att jobba på när det kommer till mina ätstörda beteenden men så som jag sköter min kost och motion nu är bra, kanske att jag behöver våga utmana ätstörningen lite oftare med att våga äta lite nya och kanske jobbiga saker.
Annars så är det bara att fortsätta att vidmakthålla det jag redan har gjort och gör och inte låta mig luras av ätstörningen.

Neuropsykiatriska utrdening del:4

I går var jag på fortsättningen av min utredning, kan väl säga så här att mina svårigheter/brister blev väldigt tydliga i går. (Vi fortsätter att kalla psykiatrikern för Sven) 

Jag fick göra två olika test som bland annat kartlagde min uppmärksamhetsförmåga, minne, koncentrationsförmåga, distraktionssvårigheter samt hur länge jag kunde bibehålla fokus på en uppgift.

I första testet blev jag satt framför en dataskärm med en magnetboll i pannan. Min uppgift var att i 20 minuter titta på en dataskärmen när den visade mig 4 olika symboler. Varje gång en symbol upprepade sig skulle jag trycka på en knapp. Jag hade inte en aning om varför jag skulle ha den där magnetbollen i pannan men efter testet visade det sig att den registrerade min aktivitet, dvs hur stilla jag kunde sitta under dessa 20 minuter.
Resultatet av detta test visade att jag hade märkbart svårigheter med att sitta stilla och rörde mig mer än vad 98% gjorde i min ålder. Det visade också på att min uppmärksamhet avtog ju längre tiden gick och att jag fick fler feltryck desto längre tid som gått. Detta är något som jag känner igen från skoltiden och även i min vardag idag. Jag har svårt för att fokusera länge på när någon till exempel håller en föreläsning. Den första tiden går det men sen far mina tankar iväg och det är likadant när jag tittar på tv eller film. Det är sällan jag kan hålla fokus på ett helt program eller film.

I test nummer två så rabblade Sven upp tre bokstäver som jag sedan skulle repetera, detta klarade jag av utan några svårigheter, men sen....
Sen försvårades testet genom att Sven först rabblade tre bokstäver sedan gav han mig ett tal och då skulle jag ta bort tre och rabbla det tills han sa stopp och efter det repetera bokstäverna han hade sagt.
Ex: Han sa AGH 100. Då skulle jag säga 97, 94, 91 AGH
Jag klarade inte av detta en enda gång!
Det var så frustrerande för jag kände liksom hur bokstäverna försvann en efter en. Det blev liksom två moment för mycket för mig och min lite smått tröga hjärna. Samtidigt blev jag inte förvånad för min hjärna går på högvarv 24/7, jag har ständigt tusen olika tankar som spretar åt hel skilda håll och att då försöka trycka in ytterligare information på så kort tid är ju en omöjlighet. 

När vi var klara så var jag så galet trött. Det kändes nästan som att min hjärna hade brunnit upp. Så när jag kom hem åt jag min lunch sen gick jag ut på en långpromenad med Chip i skogen bara för att försöka få tillbaka min hjärna igen.










Ledsen utan orsak

Jag brukar alltid försöka skriva peppande blogginlägg eftersom jag vill inspirera och motivera er läsare. Men just i dag är en sådan där dag som inget känns särskilt bra alls. Känner mig tomt, ledsen och trött på det mesta och bara att andas känns tungt. Ber därför redan nu om ursäkt för detta "klago" inlägg. 

Jag har varit rätt så låg i några dagar nu utan att kunna sätta fingret på min ledsamhet jag är bara helt enkelt ledsen utan någon vidare orsak. De negativa tankarna kommer på löpande band men jag kan liksom inte riktigt få tag på dem. Jag avskyr dessa dagar då jag känner så här för jag kan omöjligt göra något åt det, för hur jag än försöker att distrahera mig med saker så stannar ledsamheten och ångesten kvar i mig. Det trycker över bröstet och tårarna brinner innanför ögonen men jag vill inte gråta. 
Att le och låtsas som det regnar är mycket lättare för då slipper jag en massa frågor om varför jag är ledsen, jag kan ju ändå inte svara på det när jag själv inte har en aning om varför jag är så låg just nu, jag är ju bara ledsen, tom och ångestfylld utan någon yttre orsak. Allt kommer inifrån mig själv och går inte att förklara för någon utan jag måste bära på allt det där själv.
Det bästa jag kan göra nu är nog att "bara" stå ut med ledsamheten och ångesten i hopp om att den inte tänker stanna kvar i allt för många dagar.






Att hantera vardagsångesten

Jag har ätit diverse olika mediciner enda sedan jag var 11-12 år och gör fortfarande för mitt måendes skull. Vissa har bytts ut genom åren, andra har tagits bort och nya har satts in.
Just nu har jag bland annat en medicin som heter theralen och är i dropp form, för att få snabb effekt och som jag ska ta vid behov max 3 gånger per dag. 
Fram tills nu har jag tagit dessa droppar varje dag och oftast alla tre doser. Jag har tagit dem för att dämpa min ångest men många gånger har jag tagit dem i lite förebyggande syfte eftersom jag är så rädd för att möta min ångest. 
Men för en vecka sen tog jag ett eget beslut om att sluta ta theralen helt och hållet eftersom jag tycker att jag måste börja lära mig att våga möta min ångest och lära mig att bemästra den. 
Nu har jag varit utan theralen en hel vecka och jag är så jäkla stolt över mig själv att jag har klarat av det så bra. Det har varit en rätt så tuff vecka med mer ångestpåslag än vanligt men jag har ändå kunnat hantera den och det har inte övergått till någon ångestattack och jag har INTE självskadat mig på något vis. När ångesten varit som värst har jag försökt distraherat mig med olika saker. Jag har satt mig och gosat, lekt och tränat Chip, gått ut i skogen och fotat, satt på en bra pepplåt (Statue med Smith & Thell) eller gjort något annat för att byta fokus.

Nu har jag visserligen "bara" mött min vardagsångest och inte blivit utsatt för någon yttre påfrestning som har genererat i ytterligare ångestpåslag. 
Men jag är ändå förbannat stolt över mig själv och tror att detta kommer göra mig så mycket starkare med tiden. Jag har bevisat för mig själv att ångesten är jobbig att möta och många gånger kan det kännas outhärdligt när ångestklumpen bara växer inom en men den är inte farlig.
Jag är fullt medveten om att jag kommer möta betydligt tuffare ångestpåslag och att jag kommer att drabbas av många ångestattacker framöver men vardagsångesten klarar jag av och bara jag fortsätter att kämpa på med den så kommer jag så småningom också kunna hantera den kraftigare ångesten mycket bättre.


P.S/ 
Jag vill verkligen påpeka för alla att hur gärna man än vill bli av med sina mediciner ska man ALDRIG sluta med någon medicin som man har ordinerats utan att prata med sin ansvariga läkare och psykolog.
Mitt beslut om att plocka bort Theralen har jag inte diskuterat med någon läkare om eftersom detta bara är en medicin som jag ska ta vid behov.
Däremot är detta ett beslut som jag har tänkt igenom noga innan jag tog steget och att sluta ta Theralen. Jag har fortfarande tillgång till att ta Theralen om jag så märker att ångesten skulle eskalera allt för mycket.
Så till alla er som också vill försöka sluta att ta behovsmedicin tänk igenom det noga och var snäll mot er själva. Går det inte så är det inte hela världen. Det är bättre att ta sin medicin än att göra något annat tokigt, sen är det bara att försöka igen, till sist går det.
/D.S



Helt tom i skallen och lite trött

Har idag varit på del 3 av min neuropsykiatriska utredning. Min hjärna som i vanliga fall är full med tusen olika tankar och känslor är förtillfället helt tom!

Träffade idag en psykiatriker vi kan kalla honom för Sven och det är Sven som jag ska träffa nu fram tills dess att utredningen är färdig. Jag var ganska så nollställd även inför detta möte och gick in med öppet sinne för vad som skulle kunna hända. Det enda jag var orolig för var att det skulle ta hela 2 timmar! Hur f#n skulle jag klara av att hålla fokus hela tiden?

Vi började med att prata lite om min sociala kompetens, troligen för att kunna utesluta autism. De skattningsskalor som jag redan hade gjort visade nämligen på lite drag av autism. Men efter att ha pratat en stund så verkade det som att Sven släppte tankarna på det eftersom att min sociala kompetens är rätt så hög och det som visade utslag på skattningsskalorna var mer riktat mot mitt självförtroende i att kunna hantera nära relationer, samt vissa tidigare negativa erfarenheter, men också eftersom min ätstörning har begränsat mig i vissa sociala sammanhang.

Däremot så fokuserade vi väldigt mycket på min rastlöshet, koncentrations förmåga och spretiga tankar etc. Fick göra lite nya skattningsskalor kring detta ämne och jag svarade på hans frågor och babblade på. Märkte väl själv att jag ibland svävade iväg och... kanske inte tappade tråden men fick liksom fler trådsnuttar. Okej det där blev luddigt kände jag nu, hm hur ska jag förklara?..... Jo men såhär, Sven kunde ställa en fråga och när jag svarade på den frågan så löpte jag i väg med mitt svar och svarade på typ tio frågor till fastän han bara ställde en. En sak som slog mig när jag satt där är att jag nog haft det tuffare i skolan och arbetslivet än vad jag själv har erkänt för mig själv. Jag har alltid fått rätt så bra resultat i skolan och fått bra omdömen på de få jobb jag varit på men det har inte varit en självklarhet. Min disciplin och ständiga strävan efter att vara en duktig flicka är det som har drivit mig genom alla år och det har nog krävts mer av mig än vad lärare, vänner, kollegor och familj har trott.  

Min oro för att klara av att sitta där i två timmar var obefogat, för dessa två timmar gick rätt så fort, men kan lova att jag var tacksam när dessa två timmar hade gått. Det var skönt att komma hem till Chip, äta lite lunch för att sedan ta en promenad för jag kände mig rätt rörig i huvudet. Nu i skrivandes stund är jag rätt så tom och lite trött. Tänk att man kan bli så trött av att bara prata  =-O 

Äldre inlägg