Om

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.
I mitt fall handlar det om borderline.
Oavsett om du själv har eller känner någon med borderline eller någon annan typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Glad påsk

Vill bara kort och gott önska er alla fina en

1-0 till mig

Gav anorexin en rejäl käftsmäll idag till middagen.
Mamma och pappa skulle äta köttsoppa och våfflor, så jag bestämde mig för att jag minsann också skulle äta våfflor (äter ju inte kött så soppan hoppade jag över).

Våfflor är något som jag nog inte har ätit på över 15-20 år!
Mitt beslut retade givetvis upp min anorektiska sida och jag fick sjukt mycket ångest. När mamma och jag väl stod där och gräddade våfflorna ångrade jag mig sååå mycket att jag sagt att jag skulle äta dem.
Den atomtiska "förbjudenmat" varningsklockan började genast att larma och ångesten ökade. För några år sedan hade anorexin vunnit och jag hade inte ätit några våfflor, inte ens smakat. 
Men i kväll vann jag! 
Jag tog min portion med våfflor och åt dem trots hög ångest och gapig anorexi monster i huvudet. 

😔

Det är vad rösterna i mitt huvud påminner mig om varje dag. 
 

Grattis mamma!

I morgon fyller min älskade mamma hela 54 år! Detta inlägg vill jag tillägna henne.

Liksom alla döttrar har även jag många gånger sagt att du varit en dum mamma, jag har bråkat med dig, skrikit och gapat och säkerligen gjort dig helt galen ibland. Men oavsett vad jag gjort eller sagt till dig vill jag att du ska veta att jag aldrig menat att såra dig utan jag har alltid älskat dig för den underbara mamma du är.

Under hela mitt liv har du funnits där för mig i både stort och smått. Tack för alla gånger du plockat upp mig från botten.Tack för att du aldrig slutat tro på mig trots att jag så många gånger har svikit dig eller misslyckats. Tack för att du alltid ställer upp och försöker hjälpa med alla resurser du har. All din kärlek och omsorg har stärkt mig och har gjort mig till den jag är idag, så tack för allt du har gett mig och ger mig än idag.

Är så glad att du är min mamma och att vi är så tajta, för nu i vuxen ålder har jag även kommit underfund med att du inte bara är en fantastisk mamma utan också en utav mina bästa vänner och jag är glad för alla de stunder vi har haft och har med varandra.

Så GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! 

  <3 

ÄLSKAR DIG MAMMA! 

 

En chans att visa på förändring

I dag har jag varit utan min näringsdryck i exakt en vecka och detta fungerade inte så bra visade det sig. I morse när jag vägde mig hade jag tappat i vikt och till och med jag kan hålla med om att jag hade tappat lite för mycket, men inte så konstigt med tanke på hur jag lever mitt liv.

Detta var ämnet som jag och min psykolog ägnade hela vår samtalstid till idag och hon har fått mig att inse hur SJUKT mitt beteende är och att jag måste göra en förändring i mitt liv för att jag i överhuvudtaget ska kunna hålla ihop och inte förstöra min kropp och psyke på grund av stressen jag lever med nu. Som det ser ut idag så rör jag på mig extremt mycket, det är jag medveten om. Jag är ute och går med Chip i flera timmar varje dag och emellan promenaderna är jag på ett eller annat sätt fysiskt aktiv, å det är i princip bara när jag äter, tittar på tv på kvällen och när jag bloggar som jag egentligen sitter stilla. Jag är som en duracellkanin och jag lever med en ständig inre och yttre stress. Man kan säga att jag flyr från två olika ångestar, den ena är ätstörningsångesten som säger att jag måste röra mig mycket eftersom den inte vill att jag går upp, men det handlar också om en mer generell ångest som yttrar sig genom att jag känner en viss tomhet och för att slippa dessa olika ångestpåslagen samt undvika att det blir till ångestattacker rör jag på mig mycket. Jag vet att detta är ett sjukligt beteende men det är ett sätt för mig att fly från mig själv och från min ångest. 

Om vi nu ser till vikten så vore det lättaste sättet att gå upp igen vara att fortsätta att äta, promenera och röra på mig så som jag gör nu samt att börja med näringsdryck igen, men vore det egentligen vara det optimala? Svar: Nej! dels är näringsdrycken något som man har tillfälligt vid behov och inte något som man äter livet ut och som jag redan var inne på är mitt sätt att leva inte så bra. Jag behöver lära mig att varva ner och inte övermotionera hela tiden. Jag måste lära mig att möta ångesten och stå emot mina impulser.

Nu har jag en vecka på mig att vända vikten uppåt igen och detta ska ske utan näringsdryck. I första hand ska jag försöka normalisera mina promenader, normalisera mina aktiviteter så att det inte hela tiden handlar om att vara i rörelse. Hur ska jag få detta att fungera?
Jo jag ska åter igen använda mig av mina älskade och beprövade listor. Varje kväll ska jag sätta mig ner och planera in morgondagen. Jag ska skriva in mina promenader, hur långa varje ska vara och när jag ska ta dem. Jag ska planera in ett kort yogapass några dagar i veckan och jag ska planera in aktiviteter som inte bara innebär att jag är i ständig rörelse (ex: baka, pyssla, träna konster med Chip etc.). 
Sen får vi se om detta räcker, det kan ju vara så att jag behöver näringsdryckerna i alla fall ett tag till eller kanske öka ut matintaget lite, men det får visa sig nästa vecka. Det viktiga nu är att jag normaliserar min aktivitetsnivå och att jag vågar möta min ångest!

P.S./ Är det någon här som läser detta och vill/kan bidra med tips på "normala" aktiviteter så tas tips gärna emot /D.S.





Äldre inlägg