Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Brister i vården


Av min erfarenhet kring äts kliniker så handlar den behandlingen mkt om att uppnå ett visst bmi, lära sig äta "rätt", avbryta det synliga i ätstörningen (svält, kräkning, överträning, selektiv ätande etc)
Till en viss del brukar man jobba lite kongetivt med de tankar man har ang vikt, mat, storlek osv men man glömmer oftast bort det som sitter på djupet. Eller egentligen kanske man inte glömmer bort det men tyvärr finns inte utrymme på dessa kliniker för att gå ända in på djupet. 
Behovet av den första akuta hjälpen är så stor att det helt enkelt inte går att ha sina patienter/klienter kvar fram tills dess att de är 100% redo att gå.
Detta är så klart hemskt och jag tar det inte i försvar men det är den bistra sanningen. 
Men det finns stora och många brister i vården och detta är ett av dem. 
Allt för många insjuknar i ätstörning och trycket på vård är stor. 

Det bästa vore såklart om kliniken man går på kunde remittera "färdiga" patienter till en psykolog/kurator/coach som efter avslutad behandling kan gå mer in på djupet och prata om vad det är som får en att hamna i de ätstörda tankarna och handlingarna. 
För det är ju så att även om man äter som man ska och bmi ligger på en acceptabel nivå så innebär inte det att tankarna automatiskt försvinner eller att man för den sakens skull mår bra i övrigt. Oftast är det ju faktiskt så att ätstörningen "bara" är en del av många andra psykiska svårigheter man har. 

Nu ges inte denna möjlighet men det hindrar inte från att man söker hjälp själv.
Jag tror att det super viktigt att man efter avslutad behandling får gå och prata med någon så att man kan få hjälp på djupet med det psykiska. 
För arbetet med det psykiska är långt mycket längre än arbetet med det fysiska och det får man inte glömma bort. 

Att fokusera rätt


Det finns många orsaker till varför man kan känna sig låg, ledsen och ja helt enkelt inte må bra. En av dessa orsaker är att ständigt tänka på det man inte har, jag är inget undantag från denna tanke fälla, ONEJ det är väldigt ofta jag tänker på vad alla andra har och vad jag saknar, men jag har blivit allt mer medveten om att jag faktiskt tänker på det sättet ibland och vad dessa tankar leder till.

Om man ständigt tittar på alla andra och jämför sig med vad andra har, vad de är eller vad de presterar kommer man garanterat att sänka ner sig själv i en djup grop som det behövs mycket slit för att komma upp ur. Och glömmer man sedan bort vad man faktiskt har så blir det om än möjligt ännu svårare att ta sig upp ur den gropen.

Jag har själv varit i den jävla gropen i så många år och ibland är jag väldigt nära att ramla ner och fastna i den igen, men nu mer brukar jag kunna bromsa mig själv i tanken och därmed så landar jag inte på botten lika ofta. 
För att inte falla måste man börja ändra fokus. Istället för att hela tiden fokusera på vad andra har eller vad man saknar så ska man försöka lägga fokus på det man faktiskt har. Jag säger försöka för jag vet att det inte är lätt. Men jag vet att alla oavsett hur man mår har man något att vara glad och tacksam över. Jag säger inte att man inte ska ha drömmar och visioner för det är något positivt i dessa tankar och en helt annan sak än vad jag pratar om. Däremot kanske man ibland behöver stanna upp och fråga sig själv vad som att man mår bra och utefter det också lägga fokus på det.

Jag har börjat att varje gång jag tänker på allt jag inte har stanna upp och börjat tänka på vad jag faktiskt har och kommer då fram till att jag har oerhört mycket i mitt liv som faktiskt är bra och som jag är tacksam över.
Å jag försöker ta vara på det och göra det bästa jag kan av just mitt liv.

Det gäller att ta kommando över sina tankar och göra det bästa av det man har istället för att gräva ner sig på grund av det man inte har.

<3 Kärlek till er alla  <3 


Covid-19 sätter stopp för mycket

Okej jag ska inte klaga. Jag varken har haft eller har Corona och jag känner inte heller någon som har konstaterat ha det heller så det ska jag vara väldigt tacksam över men.... Som för så många andra i vårt samhälle ställer denna pandemi även till det för mig.

För en tid sedan hade jag som ni vet ett möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan angående kommande arbetsträning. Jag var väldigt nervös inför vårt möte men det släppte på engång när jag träffade dem vi var väldigt eniga om vad för typ av arbetsträning som kommer att passa mig och nu har jag sett framemot att få komma igång med just arbetsträning. På onsdag var det tänkt att jag skulle få gå på ett möte med arbetsförmedlingen till en djurklinik men fick idag beskedet om att de nu har funderat kring detta och beslutat att de på grund av Covid-19 inte kommer att kunna ta emot mig. Även om jag hade hoppats på ett möte så var jag rätt så inställd på att just detta problem nog skulle dyka upp å tyvärr är det nog så illa att de flesta platser inte kommer att kunna ta emot mig för arbetsträning av samma orsak.

Visst är jag besviken och lite ledsen för jag vill verkligen komma igång med något nu men det här är inget som någon kan göra något åt och därför är det inte heller någon ide att gräva ner sig i detta. Jag tänker att jag får göra det bästa av situationen och använda min kreativitet till att göra något bra av detta och det är nog ett råd jag vill ge alla där ute som av någon anledning blivit indirekt drabbad av den pågående pandemin.. Försök att göra något kreativt och låt inte Covid-19 förstöra helt för er.


P.s/ Undrar om det finns något ämne som ni läsare skulle vilja att jag berör här i bloggen. Ni får gärna komma med förslag så får vi se om jag kan möta upp era önskemål. /D.s

Okej att inte vara stark?

Ibland rasar allt bara för mig, det är inte lika ofta nu som det har varit men det kommer dagar då jag faktiskt inte orkar vara stark, positiv eller ens motiverad.

En sådan dag blev det i tisdags. Allt kändes bara mörkt, jag var ledsen, kände mig ensam och bar en känsla av hopplöshet, att jag inte tagit mig någonvart osv. Hade så mycket oro och rastlöshet i kroppen men ändå kunde jag inte riktigt ta tag i och göra något vettigt. 

Mamma som alltid ringer mig några gånger om dagen bara för att kolla läget hörde på mig att jag mådde skit så när hon ringde på eftermiddagen sa hon åt mig att åka ut till dem efter det att jag ätit min middag bara för att bryta ensamheten och tankarna som cirkulerade i mig. Egentligen ville jag inte alls åka ut till dem eftersom det kändes som ett misslyckande att åka ut till dem och fly ensamheten på de viset, men hon hade som vanligt rätt jag behövde verkligen bryta det som var så jag åkte faktiskt ut till dem. Jag hann väl inte mer än att sätta mig på stolen i köket hos mamma förrän jag brast ut i gråt. Där satt jag och grät för allt som var eller inte var, jag bara grät utan att kunna förklara varför. 

Pratade med min psykolog i går och då slog det mig att detta var första gången jag släppte ut mina känslor och grät ordentligt sedan i somras när jag var så orolig för Chip. Jag har under ett halvår stängt in mina känslor lite för mycket och satt på mig den där berömda masken både för mig själv och för andra och inte tillåtit mig själv att känna så mycket. Min psykolog menade på att det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden för mig och att jag antagligen är rätt så trött rent mentalt och har nog varit det en längre tid å nu orkade jag helt enkelt inte längre.

Idag mår jag väl lite bättre men jag har fortfarande den där jävla klumpen i bröstet som kan göra så förbaskat ont och jag känner mig fortfarande ledsen. Jag blir lite arg på mig själv för att jag känner så, jag vill liksom inte sätta på mig någon offerkofta och tycka synd om mig själv. Samtidigt vet jag att det är okej att inte alltid må bra, det är okej att vara ledsen och ha dåliga dagar och det gäller också mig även om jag inte riktigt alltid lyckas förstå det



Panik

För en tid sedan tog jag kontakt med min handläggare på försäkringskassan angående arbetsträning.

Jag har länge känt en viss längtan till att få börja jobba igen. Dagarna är långa och jag är rastlös och kan inte längre fylla upp dem bara med mina intressen och jag saknar det där sociala som man får när man jobbar. Dessutom längtar jag efter att få känna mig behövd eller att jag faktiskt gör någon nytta, att jag liksom bidrar med något. Okej jag vet att många hävdar att jag redan nu gör det med denna blogg och det arbete jag lägger på mig själv men för mig är inte det riktigt samma sak.

Nåväl det som jag haft som en längtan tog idag en total tvärvändning när min handläggare från försäkringskassan ringde upp mig och berättade att vi på måndag ska ha ett möte med arbetsförmedlingen för att börja planera för en kommande arbetsträning. PANIK!

Helt plötsligt slog ångesten till och jag fick som sagt var lite panik. Det som jag varit så säker på att jag vill göra samt längtat till kändes med ens skrämmande. Skäms för att säga detta men helt plötsligt kände jag bara att NEJ JAG VILL INTE! 

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och jag har "panikat" här hemma fram och tillbaka och jag har nu kommit underfund med vad min reaktion som jag fick beror på.

Det är nog inte alls det att jag inte vill börja arbetsträna för längtan efter att få arbeta och leva ett mer "normalt" liv är stor men jag är så jävla rädd för att misslyckas igen. Jag har inte jobbat på 7 år och den gången rasade jag samman. I 7 år har jag åkt ut och in på psykiatrin, varit nära döden ett flertal gånger och nu under de senaste åren har jag byggt upp mig själv oh skapat rutiner som fungerar rätt så bra för mig.

Så även om jag som sagt var längtar efter att få mer stimulans i mitt liv i form av arbetsträning är jag livrädd för att gå igenom den förändringen. Livrädd för att misslyckas och livrädd för att inte klara av det.

Äldre inlägg