Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

Att vara anhörig

Bakom varje drabbad person finns alltid någon anhörig. Det kan vara en förälder, syskon, vän, partner, kollega, arbetsgivare, eller lärare (bara för att nämna några).

Att ha en psykiskvariation/psykiskohälsa är inte lätt men att vara anhörig kan vara nog så jobbigt och ibland glömmer man bort att fråga hur dessa mår. Detta inlägg är skrivet av min älskade syster Camilla och det vänder sig kanske framför allt till er som är anhörig till någon med psykiskvariation/psykiskohälsa. Tack syster för att du delar med dig och för att du finns  <3 

**************************

Skulle ljuga om jag sa att relationen till min syster varit enkelt och okomplicerad, att det inte gjort ont att stundtals bli avvisad, få telefonen slängd i örat och sakta se hur någon försvinner och zoomar ut. Självklart har detta påverkat men också stärkt de band vi har till varandra idag, där vi båda kan mötas och ha förståelse för varandra med värme och kärlek.  

Du måste ta hand om dig själv, en mening som flera sa men jag som anhörig hade svårt att ta till mig och förstå. Skulle jag bara stå där vid bryggkanten, doppa ner tån och känna efter om det var en bra dag att bada samtidigt som den står mig allra närmast kämpar för sitt liv under ytan? Orden sas med kärlek och omtanke och självklart hade dom rätt, för hur ska man kunna hjälpa någon till ytan om man inte själv har orken att ta simtagen?

I perioder när det varit som tuffats har jag brottats med samvetskval. När jag åkte och hälsade på under vistelsen på psykiatrin hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos min egna familj, när jag väl var det och skulle läsa för min son vid läggdags var tankarna hos min syster. Detta gjorde att jag aldrig var speciellt närvarande, tankarna alltid på någon annan plats än just där jag befann mig. Detta var inte till någons fördel, allra minst för mig själv och något jag fick jobba på.

Har väl i första hand försökt att vara syster men inser att jag varit inne och nosat på många olika roller som anhörig, allt ifrån samordnare, försäkringskassa, läkare och terapeut för att nämna några. En del av dessa kanske jag hade gjort klokast i att inte axla och lämna över till bättre lämpade, i andra fall har jag inte haft något val då man till exempel hamnade mellan stolarna då varken somatikern eller psykiatrin ville ta ansvar och lämnade över detta till oss anhöriga istället.

I Sverige räknar man med att vi har ca 1,3 miljoner anhöriga och år 2009 infördes även en ny bestämmelse i socialtjänstlagen, den säger bland annat att man ska erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar en närstående, detta gör att kommunerna är skyldiga till att erbjuda stöd till anhöriga som man får ansöka om och få beprövat, alltså ingen individuell rättighet.

Finns ingen bra statistik kring hur många anhöriga som erbjudits detta eller om stödet ökat, men anhörigfrågor lyfts och är aktuella i samhället vilket gör att arbetet fortgår och förs framåt, vilket gör att jag väljer att se ljust på framtiden.

Och till er alla som vårdar eller stödjer en närstående, du är inte en dålig person för att du inte orkar, du är inte en dålig person som inte alltid kan stötta andra, du är inte en dålig person för att du inte gör en god gärning jämt, du är inte en dålig person för att du inte kommer ihåg allt, du är inte en dålig person för att du behöver ta hand om dig!

Tack för ordet // Camilla 

mail: camilla.klingberg@live.se

Instagram: camilla.klingberg




Lite information

Många som läser min blogg har berättat för mig att de ofta känner igen sig i det jag skriver om vilket också är ett av mina syften med denna blogg och jag blir glad att höra att många också känner sig inspirerade av det jag skriver om. Jag har också fått kommentarer från en del anhöriga till personer med "psykiskvariation" där de berättar att de får en ny syn på sina anhöriga samt en annan förståelse. I och med att jag nu fått vetskapen om att det även är en del anhöriga som läser min blogg har jag bett min syster att skriva ett inlägg om hur som anhörig har blivit indirekt drabbad och hur hennes tankar och känslor har cirkulerat och cirkulerar i huvudet.
Jag kommer att släppa detta inlägg inom några dagar   :-)

Sen har jag också fått förfrågan om hur man lättast kan komma i kontakt med mig och det finns väl i nuläget tre olika alternativ.
Antingen skriver ni en kommentar direkt här i bloggen.
Ni kan också kontakta mig via facebook, sök då på Ninni Brottman
Eller så skickar ni helt enkelt ett mail till mig ninni_brottman@hotmail.com
Jag har som ambition att alltid svara så fort och så gott jag kan på det ni skriver till mig.

Hoppas ni får en bra helg.
Kramar på er   <3 

 

ADHD-grupp

Efter att jag fick min ADHD diagnos fastställd blev jag erbjuden att få börja i en samtalsgrupp på Fokushuset i Norrtälje. Detta är en grupp där alla deltagare har ADHD som en gemensam nämnare. Jag tackade ja till detta erbjudande, dum hade jag väl varit annars. I går var första träffen och jag ångrar inte att jag tackade ja.

Den direkta känslan av en gemenskap och full förståelse är svår att beskriva. Vad jag eller de andra än sa så blev reaktionen "ja precis, exakt så". Ingen av oss hade tidigare träffats men vi pratade och öppna upp oss som om vi känt varandra under en längre tid, det var liksom inte svårt att prata om sådant som annars kan vara svårt att prata om för vi alla kände igen oss i det som sas. Vissa saker vi tog upp skrattade vi bara åt för det var ju "så typiskt oss". Det var liksom inte du, jag eller dem utan det var VI! 

Hjärnan brinner upp

Ni vet de där dagarna när man tänker för mycket. Tänker på saker man annars inte alls vill tänka på för det verkligen dödar en inombords. 

När tankarna och känslorna är för många så att man inte kan sortera dem utan det blir total kaos i huvudet och det känns som att hjärnan ska brinna upp. Idag är en sådan dag och min ångest håller mig troget sällskap 😔


Ätstörningens klor

Dagar där mitt fokus ligger på kroppen och utseendet blir sällan bra. Idag har det varit just en sådan dag och jag har verkligen fått kämpa för att ta mig genom dagen utan att agera utefter vad ätstörningen uppmanat mig till att göra.

Fin/snygg och smal är väl inget som jag vanligen känner att jag är men allt oftare kan jag ändå acceptera mig själv och hålla demonerna på plats men idag har det inte gått att få tyst på dem. 
Jag har känt mig så otroligt ful, tjock och tung. Fult ansikte, fula ögon, tjocka ben och mage...ja allt har bara varit fel.
När jag kollat mig själv i spegeln har jag haft lust att slå sönder den för det enda jag ser är en stor ful kluns och kroppen har vägt bly. 

Dessa dagar kan jag börja tänka på hur det var för lite mer än 2 år sedan när jag var så där dödligt smal och jag kan till och med nästan längta tillbaka dit. Längta tillbaka till det där smala och minimala näringsintaget.
Samtidigt vet jag att jag då kunde känna exakt samma sak som jag känner i dag (att jag var ful, tjock och tung). 
När jag tänker på det så förstår jag vilken jävla makt anorexian kan ha över mig och jag blir ledsen, arg och lite rädd för att den fortfarande tar upp så mycket tid och kraft av mig. Men jag kämpar på och jag håller mina måltider eftersom jag vet hur fort det kan gå att fastna totalt i ätstörningens klor.





Äldre inlägg