Om



 
Mail: ninni_brottman@hotmail.com
Facebook: Ninni Brottman

Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline, hsp och nu en rätt ny upptäckt av ADHD som man har varit i skymundan i alla år.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Senaste inlägg

TikTok ett hot för unga


När min systerson skaffade Tik Tok gjorde jag detsamma för att jag skulle kunna hålla lite koll på vad han la upp där. Även om han är väldigt öppen med sina föräldrar så var det lite mer "okej" att moster följde honom där. Men jag skaffade också detta för att jag var lite nyfiken på vad som florerade runt där.

Mycket som läggs upp är både gulligt och kul men det finns också en annan sida av TikTok, en "mörk" och skrämmande sida som jag blir riktigt upprörd över.
Något som jag observerade och verkligen blivit oroad över är det att det är så många framför allt unga tjejer som lägger upp videoklipp som påminner väldigt mycket om pro-ana (se http://http://ninni.bloggonline.se/Atstorningar-okar-hos-barnen/ ).
Jag blir illa till mods av att se dessa videoklipp och tänker tillbaka hur lätt jag blev triggad av den typen av socialmedia när jag var yngre.

Nu ikväll får jag läsa på aftonbladet om den kanske absolut hemskaste och sjukaste videon hiten tills på Tik Tok.
I videon får man se en man som tar livet av sig live!
Hur jävla sjuk får man bli?!
Tänker på alla unga och alla som kanske lider av en djup depression eller av någon annan anledning inte mår bra. Vad kan inte detta trigga igång och inspirera till?
Det som också är väldigt oros väckande är att detta filmklipp också bäddas in i andra filmklipp. Dvs att klippet kan börja med ett gulligt djur eller en rolig dans för att sedan gå över till klippet där mannen tar sitt liv.

Enligt aftonbladet jobbar Tik Tok nu för att få stopp på denna video, problemet är bara den att det är så många som delar detta klipp.

Jag blir uppriktigt sagt förbannad på att sådant ens kan gå igenom!
Tik Tok är en plattform för framförallt barn och unga vilket gör det hela ännu mer skrämmande. 
Frågar man mig så anser jag att Tik Tok borde förbjudas helt. Det är inte en trygg plattform för någon allra minst för våra barn och unga.
Skillnaden på facebook, instagram (så vitt jag uppfattar det) så är det lättare att själv välja vad man vill se på både insta och facebook. På Tik Tok är det ett rullande flöde och slumpmässiga videor dyker upp. 
Detta gör att våra barn och unga är mindre skyddade från olika obehagliga upplevelser samt får en missvisande syn vekligheten.

Till dig som är barn, ung eller till dig som känner dig påverkad av dessa negativa inslag vill jag säga att: Tänk på att allt du ser är inte sant.
Mycket av det du ser kan vara retuscherat.
Upplever du någonsin något obehagligt när du är ute på olika sociala medier så prata alltid med en vuxen! 
Å tänk på vad du själv lägger ut.

Till dig som är vuxen och läser detta:
Om du har barn, prata med dem och gör dem till medvetna kritiker, dvs få dem att förstå att allt som syns och skrivs i dessa forum inte alltid överensstämmer med verkligheten.
Försök att håll lite koll på vad de lägger upp och vad de tittar på.
Visa ert intresse för de olika sociala medierna och bli delaktiga.

Till sist vill jag bara säga att det är dags att vi vuxna sätter ner foten och tar vårt ansvar för vad som sprids ut i de olika sociala medierna för så här kan det inte fortsätta! 

(p.s detta inlägg får med fördel delas, tillsammans kan vi göra skillnad)


Allting har ett slut


En del besked man får skapar så många olika känslor och tankar som inte riktigt går hand i hand med varandra. Precis så är det med det beskedet jag fick från min psykolog idag.

Det hon berättade för mig var att det har blivit dags för henne att gå i pension. Detta är inget som kommer att ske precis nu utan hon kommer att fortsätta året ut, men hon ville redan nu berätta det för mig så att jag dels ska kunna förbereda mig på det samt att jag inte skulle få höra det från något annat håll. 
Jag har träffat min psykolog nu i snart 4 år och utan att ljuga så är hon tveklöst den bästa psykolog jag haft så det är klart att det känns jobbigt att få ett sådant här besked. Hon har varit och är en trygghet för mig,  jag har verkligen kunnat vara helt öppen med henne och kunnat bolla alla mina tankar och funderingar. 
Beskedet skar lite i bröstet på mig och ångesten slog till som en blixt från klar himmel. Hur fan ska jag klara mig utan henne?! Blir skiträdd när jag tänker på det faktum att jag inte kommer att få ha mina samtal med henne längre. Tänk om jag tappar greppet helt och faller igen?!
Samtidigt tänker jag att det kanske finns en mening med att detta sker just nu. Det kanske är så att jag faktiskt har kommit så pass långt att jag kan lyssna mer på mig själv och vara min egna psykolog. 

Som sagt var det känns skit jobbigt och jag blir lite ledsen över att hon ska sluta men jag är tacksam för den tid vi har haft och jag är glad för hennes skull och hoppas att hon kommer få en fin pension. 
Sen är det ju faktiskt så att vi har hela året ut på oss att fortsätta jobba med min personliga utveckling och göra mig redo inför vårat avslut.

Å om du B läser detta så vill jag att du ska veta att du har varit och är en mycket viktigt person i mitt liv och jag vill redan nu tacka dig för att du har tagit dig an mig   <3 

Jag gör det igen

Det kan ta lång tid innan min tanke går till handling men när jag väl bestämmer mig för någonting och sätter upp tydliga mål så fullbordar jag allt som oftast dessa. Jag är envis av naturen och i bland kan envisheten ställa till det för mig men den är också lite av en styrka.

Förra veckan bestämde jag mig för att jag denna vecka skulle äta middag själv hemma i lägenheten 2 kvällar samt att jag skulle åka hem varje kväll (till och med fredag) så att jag spendera mina dagar här hemma hos mig istället för hemma hos mina föräldrar.

I dag är det torsdag och jag kan med stolthet berätta för er att jag nu har fullbordat mina mål! Jag har varit hemma i min lägenhet hela veckan och jag har också klarat av 2 middagar här och vet ni? Den här gången kändes det inte alls lika jobbigt som det gjorde första gången. 

Egentligen så är det mer tanken på att vara mer självständigt som är jobbig en själva situationen i sig. För när jag väl är här hemma i lägenheten och pysslar med mitt så går det rätt så bra, och det känns till och med helt okej. Visst kommer det stunder då ångesten kommer över mig och jag vill helst bara fly iväg hem till mina föräldrar men.... Min envishet gör att jag biter ihop och stannar kvar, för jag vet att om jag börjar ge vika för min ångest över att vara ensam så bekräftar jag bara att det är något "farligt" i att vara ensam och självständig och då kommer ångesten bara att växa mer och mer. Å det jobb jag har påbörjat med att vara mer självständig kommer slås sönder och jag kommer få börja om på noll igen.

Nej framåt ska jag... Jag har varken tid eller lust till att stanna kvar där jag är nu idag och att backa tillbaka är inte ens ett alternativ.

Theralen

Jag har lite av en årsdag i morgon då är det nämligen ett år sedan jag tog mina sista Theralen droppar efter att ha haft dem som behovsmedicin i över 2 år.

Man satte in dessa droppar för att jag skulle ta dem vid behov å då max 4 gånger per dag. I min rädsla för att få och möta min ångest tog jag allt för ofta dessa droppar i förebyggande syfte och det gick inte en enda dag utan att jag tog minst 3 omgångar med dessa droppar.

Tills den dagen då för ett år sedan då jag bestämde mig för att sluta ta dessa helt. Jag möttes av lite motstånd framförallt från min mamma och även min syster som var lite oroliga för hur jag skulle kunna hantera min ångest, rädda för att jag åter skulle börja självskada (något jag satte stopp för månaden innan) eller göra något annat dumt när ångesten blev för påtaglig. Jag förstod deras oro men förklarade för dem att jag verkligen ville försöka och jag lovade att om jag åter började självskada skulle jag börja ta dessa droppar igen. 

I morgon har det gått ett helt år sedan jag tog theralen och jag är så nöjd med mig själv att jag lyckats även med denna sak utan att för den delen självskadat eller gjort något annat destruktivt. 

Anledningen till att jag faktiskt har lyckats med detta är inte för att ångesten helt plötsligt försvunnit eller blivit lindrigare...NEJ, nej så väl är det inte men jag har slutat att vara rädd för att få ångest.

Det kan låta väldigt märkligt men jag har liksom börjat "välkomna" ångesten liksom en objuden gäst istället för att mota bort den. För det är ju faktiskt så med ångest att det går inte att trycka bort den i all evighet för vill den komma gör den det till sist och har man då motat bort den under en längre tid blir den oftast mycket värre än vad den var från början. Så när ångesten börjar smyga sig på så motar jag inte bort den utan jag säger istället "Hej Ångest, här kommer du och gör livet surt för mig". Sen låter jag den jobba och förstöra bäst den vill och jag försöker liksom vänta ut den. Jag tänker på mina ångestvågor som kommer och går. Jag intalar mig själv om att det inte är något farligt utan att det kommer gå över om jag bara just väntar även om det inte känns så just där och då. 

Även om jag har kommit på att det bästa att göra när man får ångest just är att bara låta den vara där så kan den ibland bli lite för intensiv och då kan någon form av distraktion vara till hjälp. Det kan vara allt från att gå ut, mysa extra med min Chip (min hund) eller dela med mig av ångesten till någon i min närhet.

Jag har som sagt jobbat väldigt mycket med mig själv och med att acceptera saker och det är ett måste för att kunna ta dessa steg. Det är verkligen inte en självklarhet att jag aldrig mer kommer behöva ångestdämpande behovsmedicin men mitt mål är att klara mig utan. Sen måste ni komma ihåg att det INTE är något fel i att ta dessa när man verkligen behöver det, så sluta inte om ni inte känner er redo för det och inte förrän ni pratat med någon kunnig om det.



Ätstörningar ökar hos barnen

Jag minns inte riktigt hur mitt förhållande till mat var innan 9 års ålder men någonstans där började jag bråka om maten. I början så var det nog inte så farligt men succesivt blev dispyterna kring maten värre och vid 10-11 års åldern hade jag utvecklat en ätstörning och matsituationen hemma var ohållbar.
Att vara så pass ung och få en ätstörnings diagnos var då MYCKET ovanlig och jag var en rätt så "unik" patient för sjukvården på de viset och det var kanske därför som vården jag fick då inte heller var helt bra för mig.

Det är med stor smärta och oro som jag i morse fick höra på nyhetsmorgon att ätstörningar hos barn har ökat kraftigt och att de som drabbas är allt yngre. Man pratade om 8 åringar som tvingas till behandling till följd av sin ätstörning vilket är fasansfullt! 

Tyvärr är jag inte så överraskad :(
Utseendefixeringen och vikthetsen idag är helt GALET och FEL och ingenting som barn ska behöva känna av.
Barnen idag matas alldeles för mycket med orealistiska ideal på olika sociala medier. Jag har själv sett dessa ideal och de är verkligen HEMSKA! Jag vet att det finns riktiga triggers på både Instagram och på Tik Tok. Oftast unga tjejer (under 15 år) som lägger ut bilder på sina allt för smala kroppar med texter som handlar om ytterligare viktnedgång eller hur man ska kunna lura sin omgivning för att slippa äta osv.
När jag var som mest inne i min ätstörning så fanns inte dessa sociala medier utan man fick själv söka upp särskilda bloggar som handlade om livsstilen "pro-ana". Pro-ana är en typ av subkultur där man eftersträvar att ha en anorektisk vikt och ser inte anorexia som någon sjukdom.
Idag behöver man inte söka upp några pro-ana bloggar för allt kommer i det automatiska flödet på de olika sociala medierna vare sig man vill eller inte och på så vis kan man inte heller då undvika det som jag kallar för "pro-ana". Det värsta är att barnen inte förstår vad som händer i kroppen när de svälter sig själva på de viset.
Här har vi som vuxna ett stort ansvar!
Vad är det som barnen tittar på när de sitter med sina mobiler? Vad är det för budskap som sänds ut till dem och vad är det för signaler vi ger dem?  Pratas det mycket om vikt och utseende hemma? Går mamma ofta på diet och springer pappa mycket på gymmet bara för att bygga en massa muskler?
Jag vet att detta kan vara mycket provocerande skrivet av mig men faktum är att barn gör inte som du säger... Barn gör som du gör! Så ska du som mamma eller pappa förklara för ditt barn att han/hon är fin som han/hon är om du själv ständigt bantar, gör skönhetsingrepp eller på något vis alltid strävar efter ett annat ideal?

Sen så får vi inte glömma bort att en ätstörning oftast inte BARA handlar om utseende och vikt. Av egen erfarenhet så vet jag att det är så mycket mer som rör sig i huvudet vid en ätstörning och glömmer man bort det och bara jobbar med det som syns utåt så kommer man inte bli fri från sin ätstörning. Jag har haft min ätstörning sen 9 års ålder och det är först nu i vuxen ålder när jag börjat jobba med min borderline, osjälvständig personlighetsstörning och ADHD som jag har börjat få koll på den ätstörda delen av mig.
Jag säger inte att det behöver vara så men jag anser att det är viktigt att man faktiskt tänker på det och att man faktiskt undersöker vad det är som utlöste ätstörningen och vad det är som gör att man är rädd för att släppa den. Jag vet nu varför jag är rädd för att släppa min och det är till största del inte för vikten. 

Jag har ju föreläst en gång för personalen på ett korttidsboende något jag gärna skulle göra igen men...
Jag har en dröm om att en dag också få börja föreläsa på skolor för barn och ungdomar kring detta ämne eftersom jag anser att det är så oerhört viktigt. Skulle också vilja besöka olika ätstörningscentrum för att visa att man faktiskt kan bli "nykteranorektiker".
Å jag har ett mål om att vara en så bra bra förebild och inspiration som möjligt för så många som möjligt. 






Äldre inlägg