Om





Även om det känns så, så vet jag att jag är långt ifrån ensam med att dras med en psykiskohälsa.

I mitt fall handlar det bland annat om långvarig ätstörning, borderline och hsp.
Oavsett om du själv har eller känner någon med någon typ av psykiskohälsa tänker jag att det är viktigt att känna att man inte är ensam.
Å det är lite det som är syftet med denna blogg.
Jag vill dela med mig av hur det är att dras med detta.
Kanske kan jag hjälpa/stötta någon, kanske någon hjälpa/stötta mig
Huvudsaken är att vi inte behöver känna oss ensamna.

Prenumerera


Sidor

Det bästa jag har gjort

Jag har alltid sagt att jag vill hoppa fallskärm senast det året jag fyller 30. Nu i mars när jag fyllde just 30 fick jag ett fallskärmshopp av min familj och igår var det äntligen dags.
Vi åkte rätt så tidigt igår morse till Tierps fallskärmsklubb där hoppet skulle ske. Inte ens då kände jag mig nervös utan jag var rätt lugn. Inte vet jag vad det beror på men jag tänker att jag kanske har lättare att hantera yttre ångest eftersom den är mer hanterbar än den ångesten jag vanligen går runt med. 

Vädret igår kunde inte bli bättre, strålande solsken, vindstilla och varmt.
När vi kom fram anmälde jag min ankomst sedan kom han som jag skulle hoppa med och så gick vi igenom lite instruktioner inför hoppet.
Mitt lugn fortsatte hela vägen upp i planet, det var först när han sa "nästa gång dörren öppnas är det våran tur" som jag kände lite pirr i magen och sen när dörren öppnades tänkte jag "men va FAN gör jag?!" Vi hasade oss fram till dörren, jag kände vinddraget och sen..... Ja sen föll jag ner i 200 km/h från fyratusen meters höjd i ca 60 sekunder innan fallskärmen vecklades ut. Känslan är obeskrivlig! Först fallet där man bara känner vinddraget och ser fotografen sen när fallskärmen vecklades ut och jag bara hängde där i luften och såg allt vackert runt om kring... en magisk känsla som jag aldrig ville skulle ta slut.

Efter ett tag var det dags för landning och jag var helt euforisk och uppfylld av så många positiva känslor att jag inte vet hur jag ska beskriva dem.
För första gången på väldigt länge var jag verkligen i nuet. Jag var så upprymd av det som hände att inga andra tankar fanns i mitt huvud. Det var bara jag, luften, känslan av tyngdlöshet och frihet samt allt det vackra som rymdes i mitt huvud allt annat var borta.
Detta är helt klart det BÄSTA jag någonsin har gjort i mitt liv och jag kommer definitivt hoppa igen.
Å jag tror att detta är just vad jag behöver för att må bra. Hitta saker där allt mitt fokus ligger på nuet istället för att bara gå in i mig själv.






Dåliga dagar

Jag har inne i en väldigt jobbig period just nu.
Det mesta känns tungt och jag får verkligen kämpa hårt för att orka mig igenom dagarna.

Det är inte mycket som behövs för att jag ska bli ledsen, arg eller få ett kraftigt ångestpåslag.
Sen i fredags har jag fått minst ett utbrott om dagen.
Ångesten har varit skyhög och det är inte mycket som behövts för att jag ska ha reagerat med att först få vredesutbrott som drabbar mina anhöriga (oftast är det mamma som får ta största smällen) för att sedan bli ledsen dels över att situationen är som den är men mest för att jag skäms och får skuldkänslor över hur jag beter mig när jag får mina vredesutbrott och att jag inte kan kontrollera mig bättre än så.
När jag får sådan ångest som leder till vredesutbrott blir jag först arg över egentligen ingenting. Jag kan skrika, kasta saker och säga elaka saker,sen blir jag arg och ledsen på  mig själv för att jag har reagerat på de viset och får ångest över att jag betett mig så illa.

I dag är en sådan dag som jag bara känner mig ledsen och gråtfärdig.
Jag känner mig värdelös som inte kan/får jobba.
Värdelös som är så beroende av min familj.
rdelös för att jag inte klarar av saker som de flesta andra klarar av.
Värdelös för att jag inte tycks kunna få relationer att fungera.
Värdelös för att jag inte gör någon nytta.
Värdelös för att jag är jag!
Det mesta känns hopplöst och jag finner ingen mening med livet, och frågorna som ekar i mitt huvud är:
Kommer jag någonsin få må riktigt riktig bra så som en frisk människa gör?Kommer jag någonsin kunna bemästra mina demoner till 100%? 
Kommer jag någonsin kunna leva ett liv utan ångest och depressiva perioder? 
 

Just nu orkar jag inte riktigt

Man kan inte alltid vara stark och ge 100% inte ens jag!
Jag är inne i en rätt tuff period just nu och dagarna känns långa och tunga.
Jag har så många tankar som bara snurrar runt i huvudet och jag kan inte riktigt få tag på dem så det blir bara en enda stor röra i hjärnan.
Jag har inte direkt ångest utan är mer bara väldigt låg och ledsen. Det mesta känns meningslöst och jag har svårt att få dagarna att flyta på. Gråten står mig upp i halsen men jag kan inte riktigt förmå mig att gråta, det blir liksom som ett lock som läggs på för att skydda omgivningen ifrån mina tårar och tårarna faller inåt istället för utåt.
Även om jag vet att jag har min familj och vänner runt mig känner jag mig ändå väldigt ensam.

Allt blir så mycket svårare när jag har sådana här dagar. Att äta rätt, röra mig lagom mycket och inte självskada blir en stor utmaning för mig eftersom dessa tre är sätt som jag tidigare har använt mig av för att döva känslorna med. Jag försöker verkligen hantera mina impulser så gott det går men det är inte alltid som jag lyckas men snälla döm mig inte för det, för jag kämpar på så gott jag kan.
 







Utredning

Den 5 april träffade jag en underbar psykiatrisk läkare på Neuropsykiatriska mottagningen här i Norrtälje gällande min misstänkta ADHD. Fick då veta att det skulle kunna ta uppemot ett år innan jag skulle få göra en sådan utredning i och med att väntetiderna är så långa, MEN.........
Jag vet inte vad denna läkare skrev i remissen men något bra måste han ha hittat på för nu på måndag ska jag till Neuropsykiatriska mottagningen igen för att påbörja en utredning.

Jag är lite kluven i vad jag tror om detta. En del av mig kan väl hålla med om att jag har vissa drag som kan påminna om ADHD men samtidigt så tycker jag inte riktigt att det är en diagnos som stämmer in på mig, för så hyperaktiv är jag inte,.. eller?
För mig spelar det väl egentligen ingen större roll vad utredningen visar. Kanske jag har ADHD kanske inte. Kanske hittar de någon annan passande diagnos att addera med min redan befintliga diagnoser. Hur det än blir så ändrar det ju inte mig som person men kanske jag kan få mer förståelse för vissa saker om det nu blir konstaterat att jag har ADHD eller något annat.
Så jag ser denna utredning mest som en hjälp i att hitta och förstå mig själv lite bättre och där med också hitta fler sätt att jobba med mig själv på.

 

 

Anorektiska tankar, känslor och beteenden


Jag har flera invanda anorektiska beteenden som det är svårt att ändra på:
Jag ska tycka det är jobbigt att äta
Jag ska inte tycka att något är gott
Jag ska ha förbjudna livsmedel
Jag ska tycka att det är jobbigt att äta nya saker
Jag ska vara bunden till att äta vissa tider på dygnet
Jag ska hata/ogilla min kropp
Jag ska känna mig tjock
Jag ska tycka att "alla" andra är smalare än mig
Jag ska tycka att jag är ful
Jag ska alltid bli smalare
Jag ska tycka att det är skit att gå upp i vikt

Listan kan göras lång och det här är saker som jag måste jobba med varje dag. Några punkter har jag verkligen blivit riktigt duktig på att hantera, andra punkter har jag mycket kvar att jobba på.
Jag utmanar mig konstant med saker bara för att växa och bli starkare än min anorexia och för varje dag som går tycker jag mig ändå känna att jag faktiskt klarar av att bemästra anorexian mer och mer.

I många år har jag bara klarat av att äta ett ytterst fåtal livsmedel och vissa livsmedel har till och med varit helt förbjudna för mig att äta. Nu försöker jag äta mer varierat och jag prövar på att äta nya saker just för att utmana mig själv och anorexian. Vissa saker är fortfarande svårare att äta än andra men har jag bestämt mig för något så gör jag det oavsett ångestnivån som infinner sig just då och detta stärker ju mig i slutändan. Jag har till och med kunnat börja säga att vissa saker är gott även om jag tycke att det är jobbigt att äta det men tillåter mig själv att verkligen känna efter.
Vidare har jag alltid varit extremt petig med tiderna och blev jag tvungen att äta en annan tid än vad jag brukar kunde det till och med bli så att jag hoppade över just den måltiden. Nu mer kan jag fortfarande känna mig lite stressad över att det blir en annan tid men jag kan hantera det och hoppar såvida inte heller över måltiden. Det jag däremot gör är väl att skjuta på nästa måltid bara för att det inte ska bli så tätt inpå.

När vi kommer till kroppsuppfattningen är det lite mer att jobba på.
Även om jag rent faktamässigt vet att jag är lite för smal och väger lite för lite just nu så känner jag mig rätt ofta som en stor, tung och ful elefant. Dessa dagar har jag bara lust att gråta när jag ser mig i spegeln för jag tycker bara att jag är ful och stor och jag får verkligen kämpa för att ta mig igenom dagens utmaningar och inte dras med i anorexians spår. 
Tror tyvärr att detta är den svåraste biten att komma över för känslan av att vara tjock och tung är så fastnaglad i mig och det spelar inte så stor roll vad andra säger för min känsla är ändå den samma.
Men jag jobbar på det. Det gör jag för innerst inne vet jag att anorexian aldrig kommer att bli nöjd. Den tycker alltid att jag ska bli smalare oavsett hur smal och sjuk jag än blir.





 

Äldre inlägg